kunna vara, och det ligger dock i mensklighetens intressen att de äro sköna, visa och goda. Betraktom i första rummet srågan om skönheten. De mera förhoppningsfulla se framåt mot en tid, då den gamla grekiska känslan för fysisk fullkomlighet åter upplefvat och då ett enklare och mera helsosamt lit sätter qvinnorna i stånd att bli mödrar till ett ädelt slägte. I detta afseende äro vi visare än fordom, men eburu helsoläran och vanligt törstånd gjort mycket för oss, så ba de gjort ännu mera för våra barn, Vi, medlemmar af den närvarande generationen, äro afkomlingar af hårdt snörda mödrar; men smala lif, trånga skodon och andra afskyvärda saker äro numera långt ifrån allmänna. Kläderna äro mycket bättre afpassade för lif utomhus än de vore fordom. Etiketten är äfven mindre sträng och våra unga qvinnor åtnjuta en frihet från fysiskt tvång som våra mormödrar aldrig drömde om. Helsan har upphört att vara det andra könets företrädesratt. Men ändock lefver en mycket stor majoritet bland qvinnorna fortfarande ett långt ifrån helsosamt lif, och då skönheten är en sak som i större eller mindre grad beror af helsan, så kan aldrig för mycket säges mot dessa missbruk af denna, som ännu äro på modet. Det värsta med dessa missbruk är att de leda till en förvänd smak. Så har helt naturligt den bräckliga typen af skönheten blifvit den förnämsta, och männen beundra i verkliga lifvet de liljekindade, smallitvade, genomskinliga varelser, hvilka blifvit idealiserade af nu lefvande artister. Då vi blifva vana vid ett ädlare slags skönhet skola vi hinna till ett högre ideal. Männen skola då hellre söka det ädla än det täcka, styrka hellre än svaghet, fysisk fullkomlighet hellre än fysisk degeneration hos de qvinnor, hvilka de välja till sina barns mödrar. Artisterna skola glädjas och skulptörerna upphöra att förtvifla då denna lyckliga förändring försiggått. Må ingen betrakta densamma såsom en utopi. Något litet sundt förstånd användt på det dagliga lifvet skulle bland qvinnor af alla klasser sprida den fysiska helsan, och der denna förut finnes der kommer vanligen skönheten snart efter. Få vilja väl neka, att visdomen, hvars grundval är sunda förnuftet, har en stor andel i beredande af det sociala och husliga lifvets lycka. Är det icke ganska antagligt, att de olika reformerna i den qym iga uppfostran skola ha en motsvarande verkan på den qvinliga karakteren, och att framtidens qvinna skall blifva nutidens olik, i andlig, likasåväl som i fysiskt afseende? Jemn odling, större vana vid att lita på sig sjelf, vidsträcktare blick öfver lifvet, och en skarpare uppskattning af sanningen för sanningens egen skull kunna icke annat än höja hela könet. Det är tydligt, att liksom ett mera helsosamt lefnadssätt skall stärka och försköna qvinnornas kroppar, så skall ätven ett rationelt andligt lif stärka och förädla deras själar. Ytlighet, småaktighet, overksamhet och andra fel, ötver hvilka männen mest klaga, skola lemna rum för motsatta egenskaper, och hvem kan väl påstå, att detta är stridande mot mensklighetens intressen? Måhända åstadkommer ingenting mera husliga obehag och olycka än rent at dårskapen. En dåraktig qvinna väcker ofta lika mycken förargelse i hennes makes hem, som en, hvilken ständigt är vid dåligt lynne skulle kunna göra, och med de-bästa afsigter i verlden skall hon hindra och åstadkomma förargelse för honom vid hvarje tillfälle. Nåväl, därskapen och enfalden är den första anledningen till ondt, som uppfostran skall göra om intet. Så länge som flickor uppfostras till dåraktighet, så länge de äro vana vid att icke ansvara för sig sjelfva, så länge skola de blifva dåraktiga och för sina egna handlingar oansvariga hustrur. Om man sälunda medgifver att framtidens qvinna mäste komma att ärfva en stor andel af fysisk och intellektuell förträfflighet, måste man kunna förutsäga detsamma om hennes moraliska egenskaper. Qvinnor begå ofta allvarsamma såväl som små fel, icke emedan de äro onda at naturen, utan emedan deras förstånd är bristfälligt. Dessutom föder vanan vid att alltid underkasta sig andras omdömen en feg karakter. Mycket få qvinnor ha mod att vara individuella och mycket få qvinnor anse sitt lif ha något värde i ordets fulla betydelse. De veta att de äro af någon nytta såsom hustrur, mödrar och döttrar, men att de kunna ha någon andel i hela menniskoslägtets välgång faller dem icke in. Sjelsutveckling anse de vara något, som alldeles ligger vid sidan af deras pligter som hustrur, mödrar och döttrar, medan händelsen är, att sjelfutvecklingen omfattar alla pligter. Illa är det derföre att vilja hindra de ansträngningar, som göras för avinnans uppfostran. Men å andra sidan må