reste hon sig upp i fåtöljen, i det en obeskriflig ångest afspeglades i hennes ansigte: — Blanche! ... yttrade hon, hör på: det är mitt lifs hemlighet jag nu anförtror dig... ingen anar den... Jag har en son med Maurice ... Ack! det är månader sedan Maurice försvann ... Hvad skulle bli af vår son om min man vore död... Blanche, du, som dödar mig, skull svära mig att du skall ersätta mig hos mitt barn... M:me Blanche blef liksom gripen af svindel. — Jag svär! ... sade hon, jag svär!... — Nåvil! på detta vilkor, men endast på detta vilkor, förlåter jag dig! Akta dig, glöm ej att du svurit, Blanche! ... Gud tillåter ibland att de döda hämnas!... Du har svurit, kom ihåg det! Min skugga skall ej gifva dig någon nattro om du ej håller din ed... — Jag skall ej glömma det, stammade Blanche, jag skall ej glömma det! Men... ditt barn... — Ahl... jag var rädd... Feg som jag var ryggade jag tillbaka för skammen ... för öfrigt befallde Maurice det... Jag har skiljt mig från mitt barn... din svartsjuka och min död äro straffet derför ... Stackars varelse . .. jag har öfverlemnat honom åt främlingar ... Hvad jag är olycklig... Ah! det är för grymma lidanden ... Blanche, kam ihåg! ... Hon framstammade ännu några ord, men de voro orediga, obegripliga. M:me Blanche hade nog styrka att taga henne i armen och skaka den ..