Blanche kunde i två och en half timma få vara ensam med Marianne i huset. Var det ej längre tid än hon behöfde för att fullborda brottet och sätta sin person i säkerhet? När man skulle upptäcka förgiftningen, skulle hon vara långt borta, hon hade vidtagit sådana åtgärder att man ej på Courtomieu visste att hon var utgången, ingen hade sett henne, tant Medie skulle förbli stum. Och hvem skulle väl för öfrigt ens väga tänka på henne, marquisinna de Sairmeuse, född de Courtomien, i sammanhang med ett sådant brott! ... — Men denna varelse dricker ej, tänkte hon. Marianne hade verkligen glömt bort buljongen. Hon hade löst upp paketet och uppstigen på en stol ordnade hon kläderna i ett stort skåp nära sängen ... Hon hade nistan återfått sina lyckliga dagars glädtighet och liflighet, och under dst hon gick och sysslade i rummet gnolade hon på en gammal romans som Maurice fordom sjöng. Hon motsåg slutet på sina olyckor, hennes vänner skulle omgifva henne... Kläderna voro emellertid ordnade, skåpet stängdt, hon tänkte på supn och flyttade ett litot bord fram för kaminen. Det var då hon varseblef skålen på det lilla bordet. — Så ON jag är!... utbrast hon helt högt och satan 3 häs Musd, den till sina läppar. Å Fan hade m:me Blanche hört MarianY