Stockholms arbetare ha fattat ett ogement tycke sör Carl XV:s port. Först var det murarne som arrangerade en liten sammankomst derstädes i den glada atsigten att i ordets egentliga bemärkelse agera fri-murare om icke arbetslönerna höjdes. Uerrar arbetsgitvare tömde den bittra kalken som räcktes dem och läto tala med sig, och så upplöstes den ordenssammankomsten. Kom så turen till skräddarne att ta sina mått och steg i samma port och samma afsigt, ty äfven hos dem hade det kommit en fnurra på tråden mellan herrarne och arbetarne. Men skräddarne funno snart att de hade gjort en bock, när de ställde till -strike, och det dröjde icke många timmar innan de åter beskedligt sutto på sina arbetsbord igen med korslagda ben som muselmannen, låtande flitens nål fästa glömskans lapp på pretentionernas permissioner. Så skulle Timmermans-orden ha ett litet sammanträde i sagde förträffliga port, och det var i Måndags. Den sammankomsten var mera storartad än skräddarnes, ty i ordensprocessionen deltogo bortåt 300 timmermän och grofsnickare och Gud vet hvad slutet kunnat bli om icke en sitsig arbetschef hittat på att föreslå nedsättandet af en komite för att utreda saken. Han visste nog han, att det radikalaste medlet att få en sak uppskjuten på obestämd tid är att fä ihop en komitö, ju flera ledamöter desto bättre, derföre narrade han grofsnickarne så fint att välja icke mindre än 10 ledamöter i deras komite och när detta storverk var uträttadt gingo de stilla hem i sitt land igen. Hos oss ha arbetarne, dessbättre, hvarken behof af eller lust sör dylika oppositionssammanträden. När de samla sig och tåga i marschordning genom staden sker detta icke