drag som abbå Midon genom Poignots förmedling anförtrott henne begifva sig till Sairmeuse. Hon hade stannat på torget framför en köpmansbod då hon hörde namnet Courtomieu uttalas straxt bredvid. Hon spratt till och vände sig hastigt om. En bondqvinna berättade för två andra bondqvinnor, att man i skogen afskjutit ett bösskott på marquisen men ej träffat. Denna qvinna var, såsom hon ej underlät att högljudt tillkännagifva, mor till en betjent på slottet Courtomieu och i egenskap af sådan väl underrättad. — Men, fortfor hon, det skulle varit bättre för honom om han blifvit träffad af kulan. Han blef så förskräckt, den gamla krukan, att han blef sjuk och förlorade förståndet; han är nu alldeles som en idiot. Marianne hörde ej mer. Hon vacklado, hon trodde att hon skulle falla. Hon lemnade torget liksom bedöfvad, utan att yttra ett ord; hon hade knappt styrka att öppna sina läppar och med svårighet fann hon nog styrka att återvända till Borderie. — Det är han, upprepade hon, det är Jean som aflossat skottet! ... Aldrig hade hon erfarit ett så grymt lidande. Den förfärande vissheten att hennes bror gjort sig skyldig till en låghet, ett förhatligt mordförsök öfverväldigade henne; hennes förtviflan hade inga gränser... — Dottren vanhedrad, tänkte, hon, sonen en mördare! ... Min Gud! förbarma dig öfver oss! Huru skall allt detta sluta...