Trotsiga ek, Sträck ut din bugtiga Barm till de fuktiga Böljornas smek! Från hembygdens grönskande dalar Vi fly öfver hafstrollens salar: Sitt trollnät de spinna, Men ej de oss hinna; Vi fly deras lurande svek. Glädtigt jag står Högt öfver sjungande Våg, som mot gungande Farkosten slår. Så tungt blef mig lifvet på stranden Med tvinsot i hjertat och handen; Den släpande vinden Stal rosen från kinden Bland skogar och buskar och snår. Friskt är på våg, Friskt, då de kilandej Vindarne, ilande, Sjunga i tåg. Så lustigt jag dansar kring hafven Och ler mot den gungande grafven: Ilon än sig upplåter, An sluter sig åter, Och öfver går sjömannens tåg. Farväl, du strand! Farväl, förtrollande, Modlöshet vållande, Mö, som mig band! I skog du dig svekande döljer, Men vågen är trogen och följer, Och vindarne rappa, I seglen de nappa Och draga mot främmande land. — — Norske Viser og Ster, ved Hans Ross. Christiania, P. T. Malling. Denna samling af norska Viser og Stev utgör egentligen en ny upplaga af den samling, som utgafs år 1840 med ett företal af Jörgen Mac. Den innehåller en hel mängd af mera allmänt sjungna norska visor, alla utmärkande sig för den egendomliga färg och ton, i hviken de äro hållna. Den humor, som i allmänhet framträder i folkvisan, blir äfven här bemärkt och öfvergår nästan i det komiskt tvärsäkra. I våra dagar, då en allvarlig sträfvan gör sig hos de bildade i de olika nordiska länderna märkbar efter att skaffa sig kunskap om den ömsesidiga litteraturen, torde denna lilla samling böra påräkna mer än vanlig nppmärksamhet. Vi vilja ur densamma såsom exempel meddela följande bondkomi ska visa: Naar Gjenta berre blir femten Aar: Guten. Naar Gjenta berre blir femten Åar, Uar a nykker; Men blir a tjuge aa Friar faar, (ijör a se lekker. Men gaar a ugift i ti Aar te, Saa maa dn tru me, du ska faa see, Ho samtykker. Gjenta. Saa högt en Ungkar paa tjuge Aaar Setter Kraasen, Aat beste Gjenta, i Bygda gaar, Jamen blaasken. Men naar han ti Ganger Nei har saat, Saa maa du tru me, han erente braat Saa viaasen. Guten. Ja gjerne ville me gifte naa, Vi du ha me? Vuer inte redd, je ska inte slaa Eller dra de. Engang imellom je griner vel, Men al mi Ti ska je stendi lell Holle ta de, Gjenta. Aa ja je spaar, je ska ha en Mann, Som ver anna Naar slik en Friar se byr, blir han Inte vanna. (vräkt) Lit Knubor kan je iblant vel gi, Men all mi Ti ska je vara bli, — Her 2 Hanna. Boken är derjemte försedd med melodier till flera af visorna. Folkskolan i Sverige af Olof Eneroth. IV Riksdagen och Folkskolan (1867—69). Den varmhjertade och för folkskolans reform i tidsenlig anda så nitälskande förf. har i detta fjerde häfte af sitt betydande arbete om vårt lands folkskola samlat sina iakttagelser af de trenne senaste riksdagarnes åtgörande i folkskoleväg. Med af sanning genomträngda ord säger förf. i inledningen: Folkets fordran på upplysning har aldrig varit större än nu, och för intet folk i verlden har en allmän verklig bildning varit någonsin så ovilkorligen nödvändig, som den är för Sveriges folk i dess nya inre förhållanden. Att bibehålla ett sådant undervisningssystem som vårt närvarande, sedan demokratiska grundsatser i de flesta riktningar gjort sig gällande inom samhället, och folkets behof att lära känna sig sjelft, att blifva medvetet af sig sjelft i sin egendomlighet, måste väckas och tillfredsställas mer än någonsin förr, låter sig icke göra utan att utsätta folket för stora faror. Att staten består de jemförelsevis lyckligare lottade klassernas barn undervisning, denna må nu vara hurudan som helst, för intet, medan den visar sig njugg mot millionens, arbetarens barn i detta fall — detta är en orättvisa, hvilken bör framhållas för den nationela och folkliga bildningens egen skuld. Staten bör låta en sund och mensk——. 2. o RH — mm MH m ;G— — — — C — — —O0 Ir ö0 — b : O 2