Tillochmed Chupin, hennes siende, misstänkte ingenting. Sysselsatt med att öfvervaka Martials åtgöranden i Montignac, hade han ej enda gång varit i grannskapet af Borderie under doktorns dervaro. Salunda hade Marianne ingenting att frukta, men allt att hoppas. Men tillochmed öfvertygelsen härom kunde ej göra henne lugn. Det var derföre att hon tillhörde dessa upphöjda och stolta naturer, som äro mera känsliga för samvetets röst än opinionen. Allmänna opinionen tilldelade henne tre älskare: Chanlouineau, Martial och Maurice, men detta förtal hade ej inverkat på henne. Det som plågade henne var att man ej visste sanningen. Denna bittra tanke lemnado henne ej, och likt masken i kärchuset af en god frukt frätto den henne och dödade henne. Men detta var ej allt. Den moderliga instinkten hade vaknat hos henne vid doktorns afresa. Då hon hörde honom aflägsna sitt barn, förekom det som om hennes inre ville brista. Skulle hon ej mer återse denna lilla varelse som smärtan och qvalen gjort dubbelt kär för henne? Hennes ögon fylldes af tårar vid tanken på, att dess första småleende ej skulle vara mot henne. Ah!... hade det ej varit för Mauriccs skull, hade hon gerna velat trotsa opinionen och behållit sitt barn!... Hennes öppna och redliga natur skulle mindre ha li