följare i en prins af Savoyen. Kyrkomötet i Basel har skapat ett preecedensfall, som mycket väl kunde bli följdt, om en ledighet i den romerska stolen inträffade under det förestående mötet. En för Italien främmande kardinal, Allaman, blef der allsmäktig, undanträngde legaten Alexandrini och dref mötet till att konstituera sig som konklav, för att välja en ny påfve. Man vet äfven, att det romerska hofvet endast genom utomordentlig diplomatisk skicklighet lyckades beherrska de strömsättningar, som bekämpade det italienska inflytandet på mötet i Trident, och detta lyckades häri endast genom intriger, hvilka gåtvo italienarne majoriteten genom att aflägsna de främmande biskopar, som blefvo trötta vid mötets beräknade långvarighet eller återkallade af deras suveräner. Hvem kan svara för, att icke det förestående mötet äfven skall öfverflytta suprematien öfver kyrkan till ett annat ställe? Tecknen af den otålighet, hvarmed de främmande nationernas prester och lekmän finna sig i den italienska töreträdesrätten, kunna icke ha undgått den romerska prelaturens kända skarpsinnighet. Man är icke okunnig i om den flera gånger uttalade önskan om att se en främmande påfve på den romerska stolen i den tanken, att den verldsliga pålvemaktens tillvaro skall derigenom förlängas. Man är ej heller okunnig om det misstroende, den afundsjuka, som de italienska namnens öfvervägande inflytande i kongregationerna, i det heliga kollegiet och konklaven väcker i utlandet. Alla dessa betraktelser tynger på de upplysta och förutseende männen och låta dem med fruktan motse kyrkomötet. Det kunde mycket väl hända, att detta möte, vid hvilket så många och stora förhoppningar knyta sig, till sist slutar med tillintetgörelse af det italienska inflytandet i kyrkan. Men detta är en sak, som först och främst berör det italienska och romerska episkopatet. Vi ha ansett oss böra gifva det denna varning in extremis. På tal om den romerska kyrkan må nämnas, att den österrikiske inrikesministern de Giskra i den bekanta klosterfrågan utfärdat ett cirkulär till ståthållarne, hvilka deri befallas att sorgfälligt undersöka klostren på deras resp. områden. Cirkuläret påbjuder vidare, att ingen utom statens organer får använda våld mot de i klostren befintliga personer, så att de i straffceller innestängda botande kunna åter försättas i frihet, om de så önska. Dermed är den egentliga gadden ryckt ur klosterinstitutionen. Det kan ej nekas, att de österrikiska regeringsmedlemmarne äro karaktersfasta män. v. Beust och Giskra skola städse intaga ett aktadt rum bland våra samtida. Den törre har i riksrådsdelegationen afgifvit förklaringar, hvilka äro i flera afseenden intressanta, såsom belysande ställningen i Tyskland: Han ville försvara sig mot förebråelsen, att de fria alliansernas politik medför den beväpnade freden, i det han sade, att denna, om den ock kräfver stora uppoffringar, likvil i sig innebär medel att förhindra sammanstötningar, hvilka man måste afgjordt undvika, om man verkligen vill en fredlig lösning. Ölvergående till alliansfrågan, sade tal. i afseende på den naturligtvis ofta honom motträdande tanken, att Preussen är Österrikes naturlige bundsförvandt: en sådan konstellation kan endast långsamt bildas och under tiden kunna illltällen inträda, hvilka ej kunna på förhand beräknas. Tal. måste öppet erkänna, att Österrike har i hänsyn till Orienten i Frankrike en mycket god vän, hvars atvisande skulle bli allvarsamt. Å andra sidan är det ännu en öppen fråga, om sakerna i Tyskland skulle på den tid, då vi kunde behöfva Tyskland, vara så beskaffade, att det kunde göra oss de tjenster, vi hade att vänta af detsamma. Öfvergående till hans antydda benägenhet för Frankrike, förnekade tal. icke det särdeles vänliga förhållandet till franska regeringen, som under loppet af de sista åren gifvit oss upprepade bevis på sin uppriktiga sympati, på flera ställen och i flera frågor stått vid vår sida och gjort oss goda tjenster. Vi ha ej sökt det franska understödet. Storaregeringar emellan erbjudas tjenster, de utbedjas icke. (Rop: bra! bra!) Detta goda förhållande till Frankrike är ej inskränkt till kabinetten allena, det grundar sig i väsentlig mån äfven på folkens sympatier. I Frankrike hyser man uppriktiga sådana för Osterrikes alla folk, tyskar, magya rer eller slaver, derför att de tillhöra Österrike, men icke för än det ena, än det andra, alltsom de ge sig mine af att vilja vända sig från Österrike. Vår politik är, att vi varmt 2 3 tronba daraa händaR ....