vn BA SM lIiten Inskrankning dCrIl. Motet tyckes vara ett mycket djerft försök, fullt af faror, så som kyrkan och verlden nu en gång äro stälda. Vi veta, att många framstående medlemmar ar uet italienska episkopatet och den romerska prelaturen icke låta sig lockas af dessa lysande utsigter, och att de skulle, om det icke vore Loyolas bekanta sälskap, som dref dem fram och i andanom förde dem upp på vett högt berg samt lät dem skåda rjordens riken och deras herlighet, förkasta det vilkor, som uppstälts för all denna verldsliga storhet, man låter dem skåda, och svara med Kristi ord: Vade retro, Satana, Vik bort, Satan, ty det står skrifvet: Du skall tillbedja Herren din Gud och tjena honom allena! Dessa kloka prelater frukta verkligen, att man skall lemna kroppen, för att löpa efter skuggan, uppgifva det säkra för det osäkra. Nutiden är vieserligen icke alldeles fri från lidanden och slitningar. Den katolska kyrkans ställning är full af faror. För att kunna skaffa plats för det nya konungariket Italien, har man måst kullstörta mycket, som tycktes hvila på en fast grundval och hvilket århundradens falska glans ännu icke helt och hållet lemnat: Kyrkans verldsliga myndighet har tillintetgjorts eller inskränktes, munkordnarne ha undertryckts, presterskapet har inskränkts till sitt kyrkliga område, påfvedömet trängts tillbaka till sitt andliga herravälde. Genom dessa förändrin gar, hvilka måhända med lidelse utförts, ab iralo, ha sinnena blifvit bittra, man har — enl. vårt förmenande med orått — uttalat de hårdu orden förföljelse och hungersnöd, man har trott sig förföljd och uthungrad. Det är helt naturligt, att under detta upphetsningstillstånd tanken på en stor hämnd öfver det borgerliga samfundet kan ha uppstått i de förbittrade sinnena. Det var äfven under sådana vilkor, som Jesus frestades och hade den underbara synen af jordens riken och deras herlighet. Han hade ingenting spisat i fyratio dagar och fyratio nätter, och slutligen kände han hunger, säger oss den hel. skrift. Men han visade sin andliga och gudomliga kallelse genom att tillbakavisa frestelsen: Vik bort, Satan! Många italienska prelater äro, det veta vi, lika ställda. De göra sig inga illusioneom de utlofvade herrligheterna, och de se kyrkans närvarande ställning i ett mindre mörkt ljus. I Italien är dess ställning ännu bättre än kyrkans ställning i andra länder. Hon har första rangen, hon utöfvar högheten, how är centrum och regulator för den katolska verlden. I tre århundraden ha alla påtvarne varit italienare, flertalet af hierarkiens höga dignitärer urgöres äfven af italienare, de stora romerska kongregationerna, hvilka utfärda sina befallningar till jordens aflägsnaste trakter, bestå af italienare, italienarne äro till största delen medlemmarne af det hel. kollegiet och konklaven, som väljer påfvarne, kortligen, den drifkraft, som sätter den katolska verlden i rörelse, är italiensk. Och Italien, d. v. s. det nya konungariket ser detta ingalunda med ovilliga blickar, det vill ej rubba hjulen i denna ofantliga organism, som gör den italienska skickligheten heder. Det begär blott en sak, neml. att den endast tillämpas på andliga och religlösa ändamål, icke på verldsliga och politiska saker. Sådan är ställningen för ögonblicket. För öfrigt äro vi icke så främmande tör de känslor, som lifva en stor del af de italienska och romerska prelaterna, att vi äro okunniga om, att flera af dem frukta för, att mötet skall förvärra ställningen genom att söka bättra den. Huru kan man tro, att mötet skall ha kraft att föra allt tillbaka till dess ursprungliga plats? skall det kunna få Italien och verlden att gå tillbaka? Dessa förhoppningar äro chimeriska. Alla de restaurationer som jesuitismen och ultramontanismen utlofva, äro en ond andes illusioner, en andes som ej är kristendomens. Det är sannolikt, att de olika katolska staterna skulle gentemot aggressiva beslut, om sådana af mötet fattades, draga in på tyglarne och bereda kyrkan en obehagligare ställning, än den hvari hon nu befinner sig. Detta är en af de följder af mötet, som de kloka biskoparne i alla länder frukta. Det ges andra följder, hvilka särskildt äro farliga tör de italienska biskoparne och för de romerska prelaterna: neml. faran för att mötet skall tillintetgöra Italiens supremati öfver den katolska verlden. -J allmänhet ha koncilierna under de sista fyra årbundradena varit riktade mot denna supremati. Kyrkomötet i Constanz vände upp och ned på påfvarne, högg och skar bland trädens öfversta grenar. Man vet, med hvilken ifver det galliska episkopatet deltog häri. Gerson uppträdde bland andra med utomordentlig våldsamhet mot den romerska stolen och beskyllde den för otrohet och bedräglig embetsutöfning, hvilket ådrog honom en qvick tillrättavisning af en romersk prelat, som afbröt honom midt i hans tal och sade till honom: Gallus cantat, tuppen eller gallern galer. Gerson svarade ej mindre qvickt: Utinam ad galli cantum Petrus resipisceret, Gud gifve, att Petrus ångrat sig vid tuppens gäll.