Frän Utlandet. Verlden är då alldeles upp-och nedvend. Tidens furstliga personer Åamalgamera sig med massan, och man vet knappast om man ej snart sagdt har en liten furstinna i sin tvätterska. Det är ett för märkvärdigt år — 1869. Så t. ex. innehåller parisertidn. Ganlois följande skrifvelse: Hr redaktör! . Hedrad med vänskap af prins Pierre Napoleon Bonaparte (mera bekant under namnet Pierre Bonaparte), tager jag mig friheten att bekräfta, att prinsen för två år sedan gifte sig med dottern till en arbetare i Faubourg S:t Antoine, en bronsgjutare. Giftermålet försiggick i Belgien på borgerligt sätt och vigseln förrättades i kyrkan till deras by. Det legitimerar födelsen af en gosse om elfva år, vid namn Roland, och af en dotter vid namn Johanna. Prinsen befinner sig, såsom förr varit vanligt, sedan April månad i Antimo, och han afvaktar tillika med alla dem, som känna till hans kusins frisinnade åsigter, att denne skall gilla, det han såsom en man med hjerta uppfyllt sin pligt. En abonnent. Ej nog dermed, simpla dödliga våga tillochmed älska Olympens krönta gudinnor. Eller hvad säger ni om följande lilla roman, hvilken vi antaga att författaren till Dame de Monsoreau kommer att skildra i några tjog volymer: På Frankrikes eskader i Antillerna har nyligen en fregattkapten Des Vannes aflidit i gula febern. Han hade först utmärkt sig såsom vanlig skeppslöjtnant i kinesiska kriget. Såsom amiral Potets adjutant var han i dennes omedelbara närhet vid intagandet af en vigt g stad i det himmelska riket. Amiralen begat sig på något oförsigtigt sätt i land med omkring 200 marinsoldater och föll, bedragen af falska spejare, i ett bakhåll. Fransmännen måste draga sig tillbaka, amiralen blef på platsen och allt syntes förloradt, då Des Vannes sjelf ställde sig i spetsen för den lilla skaran och manövrerade så djerft och skick ligt, att han ej allenast slog tillbaka kineserna och räddade sitt folk, utan äfven genomdref stadens intagande. Han berättade sedan sjelf denna händelse i Revue des deux Mondes, men utan att dervid sjelf nämna sitt namn. Kejsaren fick likval höra talas derom, och efter sin återkomst från Ostasien blef Des Vannes utnämnd till fregattkapten och till kejsarens personlige adju tant. Så kom han till hofvet. Men des Van nes hade knappast varit tillsammans med kej sarinnan en eller två gånger, förrän han blet ursinnigt förälskad i henne. Han sökte förgätvos att qväfva lågan, som förtärde honom — hans kärlek uppflammade endast alltmera. Då tillgrep han den hjeltemodiga utvägen att sjelf tillstå för kejsaren sin glöd och att utbedja sig nåden att åter bli använd utomlands. Napoleon III log medlidsamt och skickade honom tillbaka till Kina. Etter tre år kom han åter, för att på nytt ötvertaga sin plats i Tus lerierna. Men hans kärlek var icke dod; den beherrskade honom tvärtom mer än någonsin. Han uthärdade blott en kort tid qvalen och anhöll ifrigt om att bli förflyttad. På deta sätt utnämndes han till befälhafvare öfver avisoångaren ÅEstråe? och skickades till Antillerna. Der angreps han af gula febern, den törfärliga vemito. Hans sista stund nalkades. Han biktade, lät gifva sig kejsarinnans porträtt, hvilket den intet anande Eugenie en gäng sjelf skänkt honom, betäckte det med brännheta kyssar, bad att man skulle berätta henne, huru han i hennes betraktande funnit sin sista tröst, och dog. Kejsarinnan underrättades härom af sjöministeriet, och den aftonen fylldes St. Cload af hysteriska snyltningar. En kejsarinna har också ett hjerta, som kan klappa litet varmare än vanligt, då ett annat upphört att slå. Var detta en skizz ur den uppoch nedvända verlden, så är följande en annan, om den är fullt sanningsenlig. Oss förefaller det neml. psykiskt otroligt, att den, som skildrat förhållandet mellan den genomhederlige biskopen och Jean Valjean, kunnat göra sig skyl dig till hvad som från Paris skrifves, utan att sjelt i viss mån tillhöra girighetens olycksbarn, hvilket vi helst ej vilja tro. Det är nemligen inom Franska Akademien sedvanligt, att dess medlemmar, hvilka ej alla äro lika lyckligt lottade, årligen lemna hvardera sitt bidrag och sålunda skrapa ihop ett litet kapital af c:a 1,200 till 1,500 francs, hvilket på ett grannlaga sätt ställes till den mest behöfvandes at kamraterna förfogande. Man brukar derför lemna denna summa tll den äldste medlemmen af akademien; är dennvälmående, så tillbakavisar han gåfvan, hvilken nu öfvergår till den näst äldste o. s. v., tills densamma kommit till den, åt hvilken man inom akademien förut bestämt henne. I år hade man ämnat det lilla beloppet åt Jules Sandeau, som ej är rikt försedd med denna verldena goda. ÅÄllt tillgår nå vanligt gatt