AV Å FäUkT1vUULLUÄUDVUNIT ö BournonvilleDanska sändebudet i Stockholm grefve ScheelPlessen med grefvinna har ledsagat deras högheter från Stockholm till Köpenhamn och komma de att deltaga i cortegen vid intåget. . ij Som lyckönskningsdeputationer till de nyförmälda lära anlända tre män och tre qvinnor från hvarje amt i Jutland. Svenske utrikesministern grefve C. Wachtmeister har ankommit till Köpenhamn. Teaterinvigningen i Wenersborg. Sisil. Söndag, d. 8 d:s, invigdes teatern i nya Stadshuset i Wenersborg af den lilla afdelning af k. lyriska scenens artis er, som under sommaren företagit en konstresa i landsorten, neml.: fru Strandberg samt hrr Behrens, Dahlgren och Uddman samt hr Dente som orkester. Det var emellertid endast sjelfva teatern som invigdes, den öfriga delen af den ståtliga byggnaden, såsom hotellet för resande, restaurationen m. m. är ännu ej tillgänglig. Om teateriovigningen skrifves i bref till Red.: Invigningen af teatern var ganska storartad. Salongen var från golf till tak fullsatt med en till största delen bögtidsklädd publik, hvaribland märktes stadens honoratiores. Föreställningen inleddes med nedanstående, för tilltället af Frans Iledber författade Prolog, framsagd af hr Uddman. Derpå följde Kärleksdrycken; hvilken, utförd af sådane artister naturligtvis måste uppväcka stormar af bifall. Teatern är både vacker och beqväm samt synes fullt motsvara sitt ändamål, såväl hvad sjelfva scenen som salongen beträffar. Hr Hedbergs prolog hade följande lydelse: Ett tidens tecken bland de glädjerika Ar att se fördomen så småningom Tillbaka till de mörka gömmor vika Hvarfrån så stark i flyktad tid den kom. Allt mera ljust det blir i den rotunda Som menskligheten till sitt tempel fått, Dess hvalf allt mera luftiga och sunda, Och sjelfva tviflaren kan icke blunda För sanningen att tiden framåt gått. Ej menskan lefver mer af bröd allena, Dess själ vill hafva näring, äfven den, Och vill det skönas gudamakter tjena För att sig höja från förgängelsen. Ty hvad i dagens sträfvanden vi ärna, IIVvad kraft än armen har i mödans strid, Och fast på jordens grund vi stå så gerna, Vi söka alltid för vårt hopp en stjerna, Att skåda upp till under hvilans frid! En sådan stjerna, en bland de mest klara, Ar konsten, barnfödd uti himmelen, Och ingen andlig makt på jord kan vara För menniskan en bättre följesven. Den visar oss uti sin rena spegel Det evigas gudomligt sköna drag, Den smälter om uti sin djupa degel Vår bristfullhet och ger oss ett insegel Af oskuldsglans från slägtets första dag. Och det är konstens mål på alla banor, IIvad än för medel för sitt verk den fick, Och icke minst den konsts, hvars höga anor Kanhända lärgst utaf dem alla gick. Den konst som har till föremål oss sjelfva Och scenens bräder till sin piedestal Den konst som målar Och huru mensklighetens öden hvältva Emellan himlafärd och syndafall. Ty innan än en mejsel stenen format, On förri en pensel lånat ljusets drag, Och innan byggnagskonsten himlen stormat Med massor, burna utaf tyngdens lag, Steg sångens smältande och starka toner, I glädjens som i sorgens högtidsstund Ur menskobrösten upp mot himlens zoner, Och framför folkens många gudatroner Sågs mimen dansande i festlig rund. Så föddes skådespelarkonsten, denna Så länge missförstådda, vilsna gäst, Som måst i seklerna sig husvill känna, Då för dess syskon firats fest på fest. Den djupa konst som söker för oss måla Med ordets kraft, med tonens harmoni Hur Shakspeares djupa snilleblixtar stråla. lur Mozarts gudaborna toner pråla. Uti i en skrud af herrlig poesi. Man kallat gycklare den konstens prester, I det man forntidens exempel följt, Der de urartat, folkens högtidsfester, Till orgier som dem med nesa höljt. — Men slutligen man öfverallt har funnit Att menniskoframställningen var den Utaf de sköna konsterna, som hunnit I kraftigt bildspråk kanske längst, och vunnit Till mål den svåraste uppgiften än. Och skådespelaren har slutligt blifvit En menniska bland menskor, också han, I det vår tid med rätta honom gifvit Förlossning från den flydda tidens bann. Om ock ej snillet alltid satt sin stämpel, Uppå hans verk, man skattat det till slut, Och öfverallt man finner nu exempel Att för hans altartjenst man reser tempel, Der han i kyffen klämdes in förut! I hafven också byggt med samfäld möda Ett dylikt tempel åt vår konst, ett nytt, Der dikten skall få uppstå från de döda, Och tala manande om tid som flytt. Och full af glädje helsar jag i sången Den ljusa sal som viges in i qväll, Och hoppas varmt att härifrån skall mången I mödans och bekymrens bojor fången Till hemmets här gå själsupphöjd och säll. Och derför vill i sångens namn jag kalla Det skönas makter ned i detta rum, Att härifrån predikas må för alla Dess friduppfyllda evangelium! — Må allvar lära här, må skämtet gläda, Och verldsbekanta toners harmoni I festlig skrud den snabba stunden klada. -