varaktighet osäker. Saken är denna: Rikskansleren v. Beust uppmanades af belgiska regeringen att, såsom ointresserad yttra sin mening om det tillvägagående denna borde följa rörande den fransk-belgiska jernvägsfrågan, hvilken då så högligen upprörde allmänheten. På grund af denna sramställning alfärdade v. Beust d. 1 Maj d. å. en depesch till österrikiska sändebudet i Brissel, i hvilken han tillrådde belgiska regeringen alt gifva efter för Frankrikes önskningar. Dena depesch har naturligtvis inom Preussen väckt en ytterlig förbittring. Officiösa eller i förbindelse med pressbyrån i Berlin stående preussiska tidningar påstå neml., att Preussen hållit sig alldeles utanför belgisk-franska tvisten, under det Beusts note allvarligt ogillals af den engelske utrikesministern lord Clarendon; och att v. Boast den 8 Juli skrifvit en depesch till det preussiska sändebudet i Wien, frih. Werner, och offentliggjort denna få dagar derefter såsom tillägg till röda boken uteslutande för att i Paris väcka den föreställningen, att det varit Preussens skuil, att de belgisk-franska underhandlingarne icke ledt till något resultat. Af depeschens innehåll synes dock, att dess syftemål väsentlig. n var att gendrifva falska åsigter om rikskanslerens verksamhet i den belgiska frågan, hvilka den preussiska diplomatiens agenter antogos hafva utbredt derom äfven i Dresden och hvilka voro för Oaterrike vogynnsamma-l, emedan de skulle framhålla, hurusom Österrike koketterade för Frankrike. Sachsens utrikesminister, hr v. Friesen, hvilken är preussiskt sinnad och i sjellva Sachsen benämnes v. Bismarcks språkrörr, svarade genast, då v. Beusts depesch blaf honom bekant genom Köln. Zeit., att hn oj stått under någons inflytande, utan af egen öolvertygelse betecknat grefve Beusts råd 1 Brissel såsom opassande (detta yttrande salldes till österrikiske gesandten i Dresden). Derpå svarade grefve v. Beust d. 29 Juli h: v. Friesen, efter att ha rättat ett tryckfel : Köln. Zeit., att han visat det sachsiska sandebudet i Wien de officiela berättelserna fran det österrikiska sändebudet i Dresdon, al hvilka framgår, att ett meddelande ingått frin Berlin till hofvet i Dresden ang. v. Beusis depesch af d. 1 Maj, som icke var egnadt alt låta dess innehåll och motiver framträda i sitt rätta ljus. Till slut anmärkte Beust, alt han flera gånger på vänskapligt sätt ta lat om saken med den preussiske gesandten i Wien och att han hoppades, att de derigenom vunna upplysningarne skulle äfven vid hotvet i Berlin bli rätt uppfattade. Enligt telegram till oss af gårdagen med delar nu Kreuzzeit. en depesch från gehomerådet Thiele, som innehar Bismarcks post i preussiska utrikesministeriet, i hvilken han tillbakavisar v. Beusts försök att lägga Preus sens diplomatiska förhållanden till de tyska regeringarne under sin kontroll och uppgitver, att v. Beust opåkalladt försökt att äfven uppträda som ryske rikskansleren Gortschakotls talman, fastän denne ej brukar välja vägen öfver Wien, för att göra förtroliga förfrågniugar i Berlin. Det är väl sannolikt, att v. Beust sitter med vigtiga aktstycken i hand, färdig att i sin ordning rycka tram mot Bismarck. Den af honom inspirerade wienertidningen Neue freie Presse säger neml, att han beslutat redan under de närmaste dagarne rikta den samling af diplomatiska aktstycken, hvilken finnes i röda boken, med flera nya, för att sålunda ådagalägga, det hans yttranden i riksrådets delegation och hans uttalanden i den röda bokens depescher varit fullkomligt befiittigade. I Berlin skola dessa oflentliggöranden väcka elt mycket oangenämt uppseende; man tycker der icke om de österrikiska offentliggörandena, och detta så mycket mindre, som de gendrilva det preussiska kabinettets beskyllningar mot Osterrike och ställa Preussens tyska politik i dess rätta ljus. Men, såsom Moliöre säger: tu Pas voulu, Georges Dandin. Preussarno vilja ju sjeltva icke ha det annorlunda. Man frestas af dessa yttranden att antaga, det rikskansleren är i besittning af aktstycken, hvilka innehålla komprometterande upplysningar om en diplomatisk agitation från preussisk sida, för att förmå Belgien att icke gitva efter för de franska fordringarne. Det är onekligt, att v. Beust med sitt öfverlägsna snille insett, att enda sättet att kunna hålla den store intrigmakaren v. Bismarck stången och att städse ha den politiska ställningen någorlunda redig, är att sprida offentlighetens ljusskimmer öfver pågående diplomatiska krumsprång, på det folken icke må en vacker dag öfverraskas af en krigisk situation, från hvilken de ej kunna lösgöra sig. Ilan arbetar på detta sätt obestridligen i fredens intresse. Detta inser man ej i England, der man af rädsla för hvarje orosmoln endast tänker på det närvarande, hvarför ock Limesuttalar sig med ogillande af v. Beusts hållning, hvilken bladet anser försvåra en försoning med Preussen. Tinses borde dock erinra sig, att Bismarck på mångahanda sätt visat, att han ej vill någon försoning med Österrike. Den näst dessa saker vigtigaste politiska händelsen för dagen är den, att, enligt hvad Times, som i detta afseende antagligen icke är illa underrättadt, berättar, ett allmänt rykte uppgifver, att ett förberedande fördrag blifvit afslutadt, enligt hvilket Spanien skall hafva 2 2 11 1 22 —