Prinsen väntas hit, som man vet, och Figaro tar sig dersöre anledning, efter att som en särdeles nyhet ha berättat att prinsen icke är son till Carl XV och prinsessan Louise af Oranien () utan en bror till den förstnämnde, att omtala honom såsom en man med mycket förstånd, hvilket icke är att förundra sig öfver, enär han är af fransk härkomst. Det der klingar inte illa! Vidare tillägger samma tidning, såsom ett bevis på prinsens qvickhet, att man för några år sedan hade sjungit för honom den famösa sången om Lorette de la veille i hvilken följande vers förekommer: Oscar nest rien, Arthur est sbuls-preset och att han då, vid namnet Oscar, skulle ha svarat: Occar est duc des Ostrogoths. — Nu betyder i franska språket Ostrogoth icke allenast östgöthe, utan äfven en ohyfsad person, eller som vi rent ut bruka säga: drummel. Denna dubbelmening skall, gubevars, vara en qvickhet. Att franska folket har en mängd utmärkta personligheter, kan naturligtvis ingen menniska förneka, och att deribland finnes en stor hop sådana der kometer, som öfverglänsa alla andra stjernor och blott behöfva hvifta på svansen, för att bortsopa hela snillegenerationer, ha vi också klart för oss. Man kan således icke låta bli att beundra det ändå, trots alla dess svagheter. Hvad som dock isynnerhet fäster främlingen vid det, är den utomordentliga frihetskärlek, som tycks glöda i hvarje icke officielt bröst. Jag har redan en gång omnämnt med hvilken uppmärksamhet hvarje fransman följer med dagens händelse i sitt land. Inträffar någonting ovanligt, har man dock så ofantligt lätt att från mun till mun förstora tilldragelsen. Med anledning af oppositionens djerfva uppträdande redan vid lagstiftande församlingens första sessioner, har åtskilligt mummel försports bland ministrarne. Nånå, det der vet ni naturligtvis redan genom telegraten — den fanders telegrafen! Häromdagen spred sig det ryktet att hela ministeren blifvit afskedad och att kejsaren beslutat att hädanafter regera alldeles ensam. Jag gjorde stora ögon, förstås, men lugnade mig dock när jag eftertänkte hurupass mycket som kunde ha blifvit tillagdt, innan ryktet nådde till den plats, der jag befann mig. Jag satt nemligen på ett cal i — Lumpsamlaregvarteret. Nu tror ni kanske att jag hemtar alla mina intryck från umgänget med lumpsamlare, och det är väl derföre bäst att jag afklipper mina nationalitetssunderingar med berättelsen om hvad jag egentligen hade i Lumpsamlareqvarteret att beställa. Det kunde annars till och med hända att Göteborgsposten körde ut mig ur sina spalter. Går man genom Quartier latin, öfver rue Linne — en gata, som bör synnerligen intressera er, derföre att den, ovanligt nog, är uppkallad efter en svensk man, vår store botanist — och bakom Jardin des Plantes, kommer man fram till den nya boulevard S:t Marcel. Denna boulevard företer det märkvärdiga att den stryker fram öfver ett par andra gator. Mycket svårigheter voro förknippade med denna boulevards anläggning, men Seineprefektens beslut var orubbligt. Genom stora fyrkantiga öppningar och breda trappor midt i trottoirerna stiger man nu ned till de andra gatorna. Jag trodde, vid första anblicken, att dessa hål voro nedgångar till de bekanta kloakerna, och fann detta helt naturligt, alldenstund lumpsamlareqvarteret skulle vara i närheten. En sådan sammanställning kan ju vara mycket förlåtlig. Jag hade dock bedragit mig. Som sagdt, Boulevard S:t Marcel leder fram till lumpsamlarnes qvarter. I Paris finnes det en särskild klass af menniskor, hvars individer ni vanligen möter här och der på gatorna mellan klockan 10 och 12 på natten. De bära en lykta med hrinnande ljus i, hafva en korg på ryggen och en käpp med jernkrok i handen. Finns det någon utkastad sophög på gatan, undersöka de den med tillhjelp af käppen och lyktan, och påträffas något användbart, försvinner det med en viss färdighet i korgen. Dessa personer kallas les chiffonters och de flesta ha ända från barndomen uppfostrats till detta yrke. IIarje ehihonier har till och med sina bestämda sophögar och det är icke värdt att någon annan at facket vågar vidröra dem. I Paris finnas inga soplårar på gårdarne, utan efter klockan 10 på aftonen utkastas allt afskräde på gatorna för att under nattens lopp bortforslas. En nattvandrare i Paris får på detta sätt särdeles härdade luktorganer. Det egentliga lumpsamlareqvarteret har varit omkring rue Moufletard; men denna gata har på senare tiden tått allt mera likhet med en vårdad boulevard, så att chiffoniererna så småningom tillbakaträngas till sydöstligaste hörnet al Paris. På rue Noufletard ligga de verldsbekanta Manufactures Imperiales de tapisseries des Gobelins et de tapis de la Savonneriwe, och det var just för den orsakens skull som jag befann mig i denna del af staden. Som så många andra, hade jag hos mini8