inom Frankrikes lagstiftande kår isär. Det nyss så stortaliga mellanpartiet är splittradt. Dess interpellation har sallit i korgen, och regeringen frossar helt visst vid tanken på att nu ha lyckats spränga en fylking, eom hotade med att bli farlig. Men denna Ulla seger torde komma att bli af kort varaktighet. Det är, såsom Jules Favre sade, -de stora frågorna som skola lösas, och dessa ha ingalunda lösts genom kejsarens budskap. Mellanpartiet skall bli berötvadt en del af sina medlemmar, hvilka skola vsåsom ångerfulla syndare återvända i majoritetens Ginungagap, men de män, som regeringen kunnat vinna och med hvilkas tillhjelp hon skulle kunnat inleda ett nytt styrelsesystem — de skola dragas hän till den oppositionela venstern, deras fordringar på reformer skola erhålla en mera radikal färg och de skola en annan gång ej låta sig nöja med hvad som nu vunnits, de skola ej ens göra det nu. Regeringens möjliga hopp om att ha uppnått ett stadium af lugn skall vara sviket. Ty kampen skall genast börja på nytt, våldsammare än någonsin, å oppositionens sida kraftigare än förr. Kejsaren har ej velat lemna ifrån sig rätten att vara ansvarig — en ansvarighet som är en blott komedi, ty den ansvarige har till silt förfogande, om han skulle verkligen anklagas, vil sina 800,000 soldater, förutom det mobila nationalgardet. Om folket skulle vilja döma honom, skulle han låta soldatesken kullkasta domen och binda domrarne. Denna ansvarighet är således, såsom vi sagt, en blott komedi. Kejsaren vill med detsamma icke gå in på, att ministrarne bli ansvariga. Dessa skola således fortfarande endast vara hans viljelösa redskap, utan don sjelfständighet och det inflytande som en majoritet inom representant församlingen skulle bereda dem och hvarigenom folket skulle kunna direkt inverka på styrelsen och förvaltningen af dess angelägenheter. — Vi påminnas härvid om det sätt, hvarpå vissa radikala organer här i Sverige, t. ex. Fäderneslandet och Oresundsposton föra frihetens talan, då de gång e ter annan begära, att konungen skall vara ansvarig! Kejsaren har icke heller velat för ögonblicket ombilda sin minister, för att icke ge sig mine af att gikva vika för en tryckning. IIr Rouher et consortor skola således få sig ombetrodt värfvet att genomföra och i detalj utarbeta de estergifter, på hvilka kejsaren behagat ingå, enligt det till lagstiftande kåren i Måndags inlemnade budskapet. Huru obetyd liga dessa eftergifter än äro, skola de helt visst bli ännu mindre i ministrarnes händer. Detta är de stora frågorna, på hvilka kejsaren ej velat inlåta sig eller hvilka han uppskjutit. Det ofvan nämnda budskapet till lag stiftande kåren, hvilket der inlemnades i Måndags, var af söljande analytiska innehåll: Kejsaren, som anser det vara af nytta för landet att tillmötesgå lagstiftande kårenönskningar, skall snarast möjligt sammankalla senaten och åt den uppdraga att pröfva töl jande frågor: 1. Kammaren erhåller rättighet att sjolf bestämma sin arbetsordning samt välja sin president och sina vice presidenter. 2. Förfarandet vid ändringstörslags framställande förenklas. 3. Tariffändringar i handelsfördrag med utlandet underställas kammarens godkännande 4. Budgeten behandlas i detalj, kapitelvis, för att en verksammare kontroll å lagstiftande kårens sida må åstadkommas. 5. Bestämmelsen, att en deputerad ej sar bekläda vissa statsembeten, särskilt ministerbefattningar, upphäfvos. 6. Interpellationsrätten utvidgas. Regeringen vill äfven pröfva åtskilliga frågor, som omedelbart afse senaten. Dessa förändringar — det betonas särskilt — utgöra en naturlig utveckling af de förändringar, som redan timat i kejsardömets institutioner och skola lemna oberörda de prerogativer, som folket på det otvetydigaste sätt lemnat kejsaren. Dagen efter Tisdagen innehöll den offi ciela tidningen ett kejserligt dekret, genom hvilket senaten inkallas till utomordentlig ses sion d. 2 Aug., och lagstiftande kåren ajourneras med den anmärkning, att dagen för dess nammanträdande ånyo skall tramdeles bestimmas. Natten mellan Måndagen och Tisdagen hade mellanpartiet ett enskilt sammanträde 1 Grand Hotel, hvari nästan alla undertecknarne af den bekanta interpellationen deltogo. In lång debatt uppstod, hvarefter man enhal bg) antog, att det under närvarande omslindigheter ej finnes någon anledning till att inlemna petitionen. Ett rykte gick i Paris, att ministeren på grund af det kejserliga budskapet inlemnat sin afskedsansökan, hvilken kejsaren mottagit, ehuru ministrarne skulle förestå sina resp. om Al 1