Göteborg d. 15 Juli 1869. Efter jernvägeruset. Det var med ej ringa förvåning vi för några år sedan betrak tade det jernvägsraseri, som bemäktigat sig en al våra grannstäder, Wenersborg, som skyn dade sig att med feberaktig brådska genom jernvägar sätta sig i närmaste förbindelse med Uddevalla och vestra stambanan. Vi kande tydligt se, att här var en tanke på att skapa en med Göteborg rivaliserande stor export hamn i Uddevalla med i spelet och att man i Wenersborg byggde vissa planer på ett kommissionärskap vid omlastningar, hvilket skulle bringa samhället inkomster, under det att de förut denna stad passerande Wenerfartygen blott gingo förbi. I annat fall kunna vi ej förstå febern efter att skapa åtminstone banan Wenersborg-Herrljunga, hvilken, sammanbunden med Uddevallabanan, måste göra Wenersborg till en blott anhaltsstation, utan att staden skulle få sin handelsverksamhet ökad och derigenom inkomster, som kunde i tidernas längd betäcka de bördor och uppoffringar, som srnviägsanläggningen kräfde. Annorlunda hade örhållandet kanske blifvit, om man blott inskränkt sig till Wenersborg-Uddevalla-banan, ehuru äfven dennas behöflighet kan anses oviss, då Wenersborg genom Göta Elfs vattendrag redan förut har en så lätt förbindelse med vesterhafvet. Dock, vakiom oss för att orda vidare härom: man skulle kanske åter framkomma med beskyhningen om det bekanta Göteborgsintresset och derigenom på nytt sprida jernvägsfebern i de goda Wenersborgarnes ådror, äfven om vi skulle kunna på det tydligaste bevisa, att Wenersborg för hvad det är har just att tacka Trollhättekanal, som det velat rata, och att det måste förlora i betydelse på samma gång som sraktsarten på elfven minskas, hvilket lyckligtvis dock ej kommer att i någon nämuvärd mån ega rum, då Trollhättans kanalbolag fått ögonen öppna för sin egen fördel och kommit till insigt om att bevaka den genom umgäldernas nedsät