Betrakta dessa själfulla ögon, dessa silkeslena syllene lockar, hela denna lilla engel i mensiskohamn och kom sedan och tala om: för stel hals, tvungen ställning på händerna, pricknaner i målningssättet och likhet med oljeryck mera än med oljemålning, gör det om ni har lust, men gör det för någon annan, vi bedja ödmjukast att få behålla vårt första inryck, och det glömma vi aldrig. Efter att beskådat ett onumreradt fint utfördt porträtt af Thorvaldsen, äfven at Gertner, vika vi om innu en skärm, till N:o 118, en bred, dansk och grann genre af Ifolbeck och N:o 13 ett särdeles vackert ufrygimaleri (observera t. ex. skärfvorna från det sönderslagna glaset!) af Dalsgaard (lyckligtvis det sista här at denne konstnär, det hade eljest blifvit alltför öfrygteligt) och stanna framför N:o 57, Rät på lur at C. Bögh, ett stycke som nog också skulle egt sin lapp — om icke konstföreningen i Köpenhamn redan vore egare af denna lika natursanna, som i teknisk virtuositet oöfverträffliga tafla, mot hvars motiv äfven den högst uppdrifna finkänslighet icke torde ha något anmärka. Synd är det i alla fall om den lilla råttan, som, intet ondt anande, med välbehag tyckes insupa den omgifvande yppiga naturens friska vällukter. Vi önska nästan alt konstnären hellre låtit dödens glafven sväfva öfver ett illistigt katthufvud! Bögh har kommit i godt sällskap, ty under hänger N:o 195, Luropa syrtornet på Gibraltar af C. Newman, hvilken härmed i sin mån värdigt häldar danska marinmåleriets heder. Belysningen är utmärkt och taflan gör ett högst angenämt intryck. Om vi kunde säga detsamma om N:o 132, fru Jerichaus Liten Karin eller om N:o 272, Sonnes Qvinnorna vid grafven! Den förra är för grön, den senare för violett för oss, men, som sagdt, vi äro inga konstkännare ex professo. Det är förmodligen också derföre, som vi icke heller känna oss intresserade af N:o 133, skalden A. Munchs porträtt af fru Jerichau. Noj. tacka vilja vi då gubben Gertner! Apropos, hvart har månne N:o 134, porträtt at fru Munch tagit vägen? N:o 178 (såld), Brännivg från Atlantiska hafvet, at Wilh. Melbye är åter ett stycke, der man kan få andas fritt, likaså N:o 260, Parti af Charlotlenlund, af Schovelin, lagom grönt och med synnerligt effektfull belysning, solljus mellan trädkronorna, samt slutligen N:o 281, Sörensens Inseglingen till Göteborg, sedt från Rifvöfjord, en frisk tafla, mot hvars anmärkta plåhet, vi icke finna något att andraga. Tänk om luft och vatten händelsevis såge ut just så en vacker sommarmorgon på fjorden, just så och icke annorlunda?! Och så var det slut på den danska afdelningen härnere med undantag uf några taflo: i reservsalen, dit vi nu skola begifva oss. (Forts.)