Skärgårdsehistlar. I Marstrand, Juli 1869. Solen glimmade blank och trind, hafve lik en spegel, då er resenär och brefskrif vare efter att nästan hela förmiddagen hafv: genomströfvat eller kanske rättare genomlupi Göteborgs gator, avenyer och aller slutliger hamnade vid Skeppsbron. Hvilket lif, hvill ken trängsel! Här suto lazaroner i solskene och gassade sig, der sprungo om hvarandra säckbärare, gnolande på någon melodi, på et! ställe hade Åden Casper samlat kring sig en mängd åskådare, hvilka allt emellanåt gjorde sina djupsinniga reflexioner öfver hvad de sett, eller uttryckte sin förtjusning öfver hjeltens burleska upptåg. Ping, ping, pingVill man med, så får man skynda sig. Bröder, hörden I signalen? Ombord! Ombord! Sätt maskinen i gång, hr kapten! och gång blef det ock utaf. Vägen betecknas af en lång sjöskumsfåra, hvilken en djupsinnig filosof, längst bort i aktern, kallade mjölkgatan. Han sade det på latin, men det hör inte hit. : Ångbåten är öfverlastad. Framme på fördäck sitter en nickande gubbe, som tyckes vara desslikes. Straxt derinvid en bondgumma, som vyssjar sitt gråtande barn; der en polack, som med sitt varulager på armen med tlödande svada söker öfvertyga de öfriga resenårerna om sina varors godhet. Allt detta ackompagneradt af en artist på handklaver, som lutar sig mot en lår. På akterdäck ser man en korpulent herre, som läser dagens tidning och med vigtig min med sin reskamrat ordar om europeiska politiken. En elegant ung dam viftar med sin doftande näsduk, under det hon studerar en af de bekanta gula Tauchnitzarne. Bredvid henne en engelsk familj, mor och son, den senare med barndomens oefterhärmliga behag lutande sig mot modrens knä. Nära derbredvid en ung man med ett intressant utseende, blek hy och glasögon, troligen en god protestant, fastän han längre fram, då fartyget började gunga, åkallade ott helgon, som ej står upptaget ens i romerska kalendern. Under tiden passerade vi det amfiteatraliskt belägna Masthugget, det leende Färjenäs, det grönskande Arendal, det hvitmenade Långedrag, det imponerande Elfsborg och Gud vet allt hvad de kallas, Göteborgs omgifningar. Synkrotsen vidgade sig. Kala klippor, blågrönt vatten, strålande sol, bullrande ångmaskin, frustande vågor, intet af allt detta kunde på längden afhålla er resenär från au undersöka salongen. Pardieu, der ligga i det vackra vädret ett par långa figurer, insvepta i ytterrockar, och dra timmerstockar. Upp på däck igen! Der mötes en gammal bekant, den jovialiske L. Under skämt, libationer och skrattsalfvor ankommo vi till det hästuppammande Troja, nej, Marstrand. Damerna först, sa skepparn, kasta dem öfverbord. Här gäller väl samma lag, fastän hastigheten är mindre. Vid bron eleganta kostymer, in tagande ansigten. Der synes bland mäng den en åldrig gubbe, något framåtlutad af ålder. Hvem är han? Sveriges Livius, den trägne häfdaforskaren Fryxell. Ångbåten hvisslar, vi skynda hastigt om bord. Efter oss kommer en som förhalat, men — han kom ej en Time for seent. Farväl lefnadsglada Marstrand med dina blåa kattor, dina giftasl—ediga ungmör och ungersvenner. Många kort till hösten! Och ni, lilla förtjuserska, som med er rosenmun äspat ert: herre Gud, hvad vill den långa, råkiga menniskan säga? Ingenting, allting. Au revoir. O. B.