Det var ett ensligt värdshus på en lieues afstånd från den lilla köpingen Saint-Jean-de Coche och hållet af en person vid namn Balstain. De klappade på utan att bry sig om den sena tiden. Klockan var nemligen öfver tolf på natten. Man öppnade och de begärde att man skulle tillaga sups åt dem. Men Lacheneur, som var utmattad af blodförlust och den mödosamma marschen, förklarade sig ej kunna äta. Han kastade sig på en soffa i det undra rummet och insomnade ... j Detta var första gången efter sammanträskandet med Lacheneur som de båda förpaktarne befunno sig ensamma och kunde utbyta sina tankar. Samma ide hade uppstått hos dem båda. De hade tänkt att om de öfverlemnade Lachencur skulle de erhålla nåd. Visserligen skulle de ej för allt i verlden ha samtyckt att mottaga en enda sou af de penningar som voro utlofsade åt förrädaren, men att utbyta sin frihet och sitt lif mot Lacheneurs frihet och lif syntes dem ej vara ett förräderi ... — Han har för öfrigt bedragit oss, sade de för sig sjelfva. De beslöto derföre att så snart de enperat begifva sig till Saint-Jean-de-Coche och underrätta de piemontesiska gendarmerna. Men de skulle bli förekomna. De hade talat temligen högt och en man hade hört