Kårdmal, som pårver utnämner till sin representant, och resultatet af deras öfverläggningar skall derefter proklameras i sessionerna som kanonisk lag. I hvarje session skall mer än en kanonisk lag proklameras, och ej mindre än 10 sådana sessioner skola komma alt hållas under påfvens ordförandeskap. Det finnes ej heller något hinder för att hålla mer än en session på en dag, fastän det strider mot den praxis, som följdes vid det tridentin ska mötet. Men — spörjer en korrespondent — hvarför fruktar man biskoparnes närvaro i Rom under en eller ett par månader, om man verkligen handlar med lugn och utan öfverilning? Jesuiterna ha upprepade gånger förklarat, att de ej vilja ha något andligt parlament, utan en församling, för hvilken man uppläser propositionerna och som derefter med acklamation voterar desamma, och denna egendomliga form, som illa döljer fruktan för uppstående meningsskiljnader, medgifver ej någon diskussion. Ämnena för sessionerna skola vara: 1) Panteism, naturalism, absolut rationalism i 9 punkter; 2) Modererad rationalism i 7 punkter; 3) Indifferentism, tolerantism i 4 punkter; 4) Socialism, kommunism, hemliga sällskaper, bibelsällskaper, klerikalt-liberala sällskaper i 6 punkter; 5) Villsfarelser i afseende på kyrkan och hennes rättigheter i 20 punkter; 6) Irringar om det borgerliga samfundet i sig och i förhållande till kyrkan i 17 punkter; 7) Irringar i afseende på den naturliga och den kristna moralen i 10 punkter; 8) Om det kristliga äktenskapet i 10 punkter; 9) Om romerske påfvens suveränitet i 10 punkter; 10) Om den moderna liberalismen i 4 punkter. Hvar och en af dessa punkter är nå got klassisk i och för sig, och skall det bli at ett visst komiskt intresse att erfara, huru de fotsida romerska svartrockarne ställa sig till desamma. Huru antediluvianskt påfvedömet för ösrigt är, framgår deraf, att det sista indexdekretet först nu förbjuder ett verk öfver moralteologi af biskop Monte Cionde de Traja i Rio Janeiro, hvilket utkom redan för 30 år sedan, under det förf. varit död i 6 år!! Det kan väl synas som att den protestantiska verlden egentligen har föga att göra med denna romersk-katolska komedi; men folken stå onekligen med hvarandra i ett så nära samband, att en nervryckning eller ew nervslag i den ena delen af den europeiska samhällskroppen genast gör sig märkbar äfven i andra delar. För protestantismen sjelf, som ju ingenting annat är än ett törfäktande ul menniskans rätt att pröfva och döma i andliga ting — en rätt som påfven eller kyrkan förut tillvällat sig ensam, i strid mot påfvens bud: pröfver allting! —, kan det ekumeniska mötet ej annat bli än en seger, ju mera stridande mot vårt tidehvarss vetande dess satser äro. Den romersk-katolska kyrkan innehåller neml. månget frisinnadt element, hvilket vill just stödja sig på det sjelfständiga pröfver allting; och då det är helt naturligt att detta element skall med den yttersta motvilja sc mötesbeslut, som utgå på den fria viljans klafbindande, på den moderna bildningens förbannande, så skall det förr eller senare frigöra sig från päfvedömet, det vill säga bli protestantiskt. Då man väl tagit det törsta steget på denna bana, måste flera följa — det ligger i lagen för den menskliga utvecklingen —, och så skall den liberala protestantismen i den liberala katolicismen erhålla en god och säker bundsförvandt i kampen för personlighetsprincipens upprätthållande gentemot såval kyrkans som bibelns absoluta auktoritet, den ena lika ogiltig som den andra. Det är med dessa förhoppningar och ur denna synpunkt, som vi med verklig tillfredsställelse helsa det ekumeniska mötets snara sammanträdande, emedan deraf skall med vkomplett evidens framgå, att det i hänsyn till andliga ting blott finnes två läger, nu liksom under Jesu tid, det som vill framåtskridande och ett med ordets moral öfverensstämmande lefverne samt det som vill tankens bindande vid vissa bestämda, af menniskor antagna dogmer, lefvernet må nu vara hurudant som helst. I Frankrike skrider mot sin fullbordan ett verk, som visserligen icke låter så mycket tala om sig som hr Lesseps jättekanal eller den ståtliga tanken af en förbindelse mellan Paris och Dieppe till en kostnad at 300,000,000 tres. Rhonefloden, hvilken såsom en segelbar flod genomskär en så stor del at Frankrike, har neml. hittills varit praktiskt användbar för den främmande handeln, på zrund af att en mängd sand stänger inloppet. För några år sedan framhöll en ingeniör möjigheten af att förena denna flod med Medelsafvet genom en kanal; hans plan gillades, ch detta betydelsefulla verk skall mot en kostnad af 12 mill. fres afslutas före detta is utgång. Kanalen är 20 fot djup och skall ulöpa i Medelhafvet vid Golfe de Foz, mellan ette och Marseille. Från lagstiftande kåren förljudes för ögonlicket intet af vigt; men kejsaren, som till