de personen tro vi oss kunna med temlig visshet säga, att ban är i det närmaste otillräknelig. Den som sett hr Dalhammar inför rätta måste för honom hysa ett medlidande, som icke är på ringaste sätt beslägtadt med det intresse, som den politiske martyren, äfven om han är en oklok fanatiker, framkallar. Det är en mycket liten mansperson, af en ålder, såsom det vill synas, mellan 50 och 60 år; hans svaga och spensliga kropp är djupt böjd, synbarligen mindre af årens börda, än af nöd, bekymmer och elände. Hans insjunkna, gulbleka ansigse talar om svält och sjuklighet; hans matta och djupt insjukna ögon äro i allmänhet riktade mot golfvet, men kasta understundom rädda och idiotiskt stirrande blickar omkring sig, och på domarens frågor svarar han ett hviskande ja eller nej, under det hans förut böjda kropp bugar sig ännu djupare mot golsvei. Och det är för möjligheten att i sitt ställe kunna framskjuta en dylik omkansvärd syndabock, som åtskilliga publicister i vårt land kämpa, såsom vore det någonting ädelt och godt; det är detta grofva, råttkänslan upprörande missbruk, som de med hån mot allt sundt förnuft och allt språkbruk vilja benämna: upprätthållande af personlighetsprincipen inom vår tryckfrihe:slagstiftning. En i sanning makalös Åpersonlighetspriocip, till följd af hvilken man skull tolerera en sådan slafhandel, hvarmedelst vissa stackare, som man förmodligen frånkänner allt menniskovarde, skola underkasta sig ansvar och straff för förseelser, för bvilka de äro fullkomligt främmande! Då det varit fråga om den allmänna värnepligten, har man med rätta uppträdt emot den s. k. blodslottningen och emot det system, enligt hvilket man i fråga om fäderneslandets försvar kunde friköpa gig eller sätta annan person i sitt ställe. Då har man velat göra personlighetsprincipen strängt lande i fråga om uppsyllandet af en vigtig medborgerlig pligt. Och nu skulle det vera personlighetsprincipen, som gifver stöd åt ett system, som går ut på att medelsi ett pactum turpe förbinda personer att svara och lida för hvad andra förbrutit. En i sanning underbar logik eller en kolossal förtröstan på löslighet och begreppsoreda hos en del af allmänheten. Att begreppsoredan understundom verkligen icke är ringa, derom vittnar bland annat den omständigheten, atv man vid ett eller annat af de folkmöten, som på sista tiden egt rum, kunnat förmå en större eller mindre del af de tillstådeskomna att ropa ja till en resolution af det innehåll, att ansvarighetssystemet bör bibehållag i vår tryckfrihetsförordning. En dylik resolution är naturligtvis ett nonsens. Förslagsuppställarne ha naturligtvis äsystat att ge ett stöd åt ansvaringssystemet, men ha — af en onständighetskänsla, för hvilken man dock måste hålla dem räkning — blygts för att nämna saken vid sitt rätta namn; men sedermera ha åtskilliga tidningar sökt exploitera lessa besynnerliga beslat till förmån för ansvaringsväsendet.