ntena äro slutade, förrän desserten är nypåten och förrän glaset är tömdt? Hederlige, misskände Bartholomeo de luv Casas! Då du såg hvilka orimligheter dina landsmän lordrade af de olyckliga som arbetade i Perus silsverruiner, suckado du gråtande: ÅSädant kan endast en neger uthärda! Jag gör dina ord till mina: Man skall icke hafva rödt, utan svart blod — helst bläck — i ådrorna, för att bär kunna hålla sig i sorsta ledet, man får hvarken hafva tanka, kämsla, intresse oll. dyl, utan vara idel öga, öra och fingrar för att fortast möjligt få allting uppskrifvet och afsändt med posten. Om det som man skrifver hvarken förstås af den skrifvande eller noga räknadt angår läsaren — lika godt! Den förste på posten med så och så många spalter, då är allting bra. Ursägta att jag ger mig en liten emula mera tid! Jag skulle med den största lätthet kunnat fylla en hel sida i Folkets Avis genom att endast hemsända vill redaktionen en katalog öfver utställningen och befullmäktiga en ellar annan yngre medarbetare, som åtminstone till namnet känner de exponerande arti sterna, att derefter lemna ett referat, och jag försäkrar alt allmänheten icke skulle kunna skilja det från ett vanligt i brådskan skrifvet referat och derföre beundra min raskhet och ifver — men från den sorts beundran afsiår jag så gerna. Skulle det verkligen brådska så mycket med att erfara hvilka taflor äro upphångda på den utställning som änau ej är öppnad för allmänheten eller hvilka förslag som gjorts af hrr konstnärer, att det nödvändigt skall refereras idag? Hvarför skall man fjeska så mycket? I dag har jag mora håg att tala om något annat. Göteborg känner icke igen sig sjelf under mötet. Här hvimlar af folk som icke springer i affärstral. Staden är upptagen af konstnärer; det är alltför lävt att skilja dem från de bofasta innevänarne, för att man skulle kunna misstaga sig på dem. Och här är sormligt upplopp på gatorna nästan hvarje tid på dagen än här och än der. Detta förundrar troligen läsarne af mitt föregående bref, men det har ock sina sårskilda orsaker, det är icko för småsaker man här stannar på gatan: det är för att se kungen. De stä!len derifrån ban skall köra och dit han skall köra, äro formligen belägradel Och han är verkligen en konung, på hvilken man kan se att han är konung. Der han visar sig, höjer sig hans imponerande gestalt öfver mängden. Ehuru han går klädd i vanlig civil drägt, blandar giv i folkmängden och tager än den ene, än den andre under armen, behöfver ingen fråga hvem som är kungen; man ser det genast, och oaktadt ban minst möjligt gör bruk af sitt majeståt, oaktadt hans rättframma sätt att uttala sig icke har den ringaste avstrykning af nedlåtenhet, så är han dock intet ögorblick utsatt för att man skulle förglömma det. Igår afton gaf landshöfdingen grefve Ehrensvärd, konstnärsmötets primus motor, en lysande bal, dit stadens honoratiöres, samtliga konstnärerna och å!skilliga publicister voro inbjudna. Det var en al dessa mönsterfester, hvilkas like man svårligen sku!l finna utom Sverigos gränser. En gala-bal, der sjelfva konungen är gäst och det hvimlar af ordnar och glänser af uniformer, plär nästan öfverallt vara 114 kig, och jag tillstår öppet, att jag endast såsom en möjlighet tänkt mig ett undantag från regeln; men konungen utvecklade en verklig konungamakt gen. m sina bemödarden att aflägsna all generande etikett; han var ständigt den försto i dansen, otröttlig i att konversera med damerna och oförtruten i gamtal med än den ene, än den andre af gästerna, och banyttranden till dessa hade icke färg af officiel s il. Med ett sådant exempel för ögat var det naturliat att glädjens små genier snart höllo sitt intåg, och då såväl värden som värdinnan i rikaste mått representerade det älskvärda tillmötesgående som är egeldomligt för den svenska aristokratien, blef stämningen så liflig, som den visst sällan blir på en kungabul ss ——L ALLA —