att under den stränga reaktionens d nom någon propaganda utåt gisva något tecken till lif. AÄfven i Paris dylika sällskaper, isynnerhet det som kallar sig les droits de Yhomme, åter vara i verksamhet, och dessa erbjödo så mycket miudre material för statsmaktens ingripande, som ej ett skriftligt ord finnes och således ej heller några öppna bevis för deras tillvaro existera. Regeringen har, såsom öfverallt, naturligtvis äfven här sina förtrogna — men jemväl dessa, hvilka bekräftaden hemliga föreningens tillvaro, kunna ingenting säga om agitationens utsträckning, början och slut. Raspails val i Paris, hvilket försiggick d. 24 Maj utan understöd af pressen eller någon förutgången större rörelse inom valförsamlingarne, var ett bevis för tillvaron af en dylik hemlig sörbindelse inom vissa klasser af befolkningen, hvilka alla lydde en gifven lösen. IIvem som gaf denna lösen, det är ännu en hemlighet; men de sammansvurna äro nu icke desamma, som de voro för 30 å 40 år sedan; de vilja ej blottställa sitt eget skinn, så länge de icke äro säkra om framgång. De finna det dertöre vida enklare att lega personer af pöbeln, på samma sätt som man här leger betjenter sor en eller flera soircer, och dessa skola, iklädda igenkänningstecknet hvita blusen, etter den gitna lösen börja sitt ofog öfverallt, hvarest man ger dem en vink dertill. Förhåller sig den allmänna meningen likgiltig eller tillochmed fientlig, går saken illa, så bli endast de legda gripna, hvilka ej äro i stånd att förråda en hemlighet, som de icke känna; vårmes deremot den stora allmänheten för upprorets sak, är den tillochmed nog missbelåten med de bestående förhållandena, att finna behag i deras omstörtning, så framträda afven de hemliga ledarne, och striden på lif och död börjar. Man tyckes i dessa dagar ha opererat på samma sätt, och regeringen torde å sin sida svårligen uppfatta saken annorlunda. IIon har i sin hand de enskilda länkarne af en kedja, hvilkas mellandelar och lödningspunkter hon icke känner; deraf äfven de många häktningarne och denna stränghet till höger och venster, hvilken antagligen ej är något annat, än en halfsofvandes kringsmygning. Regeringen är varnad. Må hon ej låta sig lullas i sömn af de bullrande bisallsstormar, som den uppskrämde parisaren i går egnade suveränen. Dylika demonstrationer beteckna visserligen stämningen för ögonblicket, men de förändra ej situationen. Det franska folket önskar, att den personliga regeringen skall upphöra och landets styrande af landet återupprättas. Det tillhör nu regeringen sjelt att göra sitt till, att andra företag af liknande art med dem under de sista aftnarne icke finna stämningen hos den allmänna meningen i Paris mera til!gänglig för våldsamma omstörtningsideer, än nu i dag. Så långt denne bresskrisvare. Afvenv Tarb6 i Gaulois anmärker, aw man under oroligheterna observorade den hvita blusen? öfverallt. Den var liksom ett igenkänningstecken, eller rättare en fana, omkring hvilken förödelsens och oredans agenter samlades; denna blus syntes ej allenast i Paris; den v sade sig ätven i Bordeaux, i Nantes, korteligen, på alla de punkter der oroligheterna utbröto. Den hvita blusen var ett livrå, på hvilket medbrottslingarne i ett och samma förodelasevarf kunde igenkänna hvarandra. Dessa antydningar angitva således, att regeringsorganerna hade rätt, då de antogo tillvaron at ett hemligt revolutionärt sällskap, hvilket verkade oroligheterna. Men hvad år det för ett sällskap? Man känner det ännu ej, men man vet, att Mazzini för någon tid sedan var ett dygn hemligen i Paris och hade täta sammankomster med flera. Var dotta besök i forbindelse med oroligheterna? I första valkretsen i Paris tänker man i st. s. Gambetta, som äfven valts i Marseille, vilja Ledru Rollin, Greppo (bekant s. d. solkrepresentant), Louis Blanc eller Henry Rochefort. Det uppgifves, att 6 å 7,000 personer blifvit under oroligheterna i Paris inalles häktade. Af de 60 personer, som häktats i Nantes, ha 40 blifvit irigitna. Constitutionnel har offentliggjort ett bref från den forne ministern Persigny till Emile Olivier, hvilket väckt ej ringa uppseende. Det är dateradt d. 3 d:s och börjar med ett våldsamt angrepp mot de nuvarande ministrarne. Han skritver: Man iträn har vilseledt eder rörande mina verkliga asigter. Jag tillrådde visserligen icke dekretet al d. 19 Jan. och det vet ni bättre än någon. Jag kan tillochmed säga, att jag enligt miu uppfattning hyste beit andra föreställningar om de former, under hvilka friheten skulle införas bär i detta land. Men hurudan min osvertygolse än må vara i detta fall, är jag likväl landet och kejsaren alltför tillgifven, för att icke rätta den allmänna me ingen vida öfver mina egun åsigter. Jag har dessutom aldrig trott och vill aldiig tro, att en regering, som heter Napoleon, ej kan tåla sriheten under hvilken form som helst. Om den största myndigbetsprincip, som verlden känt,