nade, att ban antagligen misstänkte mig för att fundera på en eller annan (svensk) drift, En gammal sägen berättar, att det en gång kom en köpenhamnsk drifvare4 hit, i det hopp att det måtte vara en förträfflig plats till att etablera ett litet nätt dagdrilveri, men efter en kort tids förlopp gick det med honom som det går med våra stackars patrullerande poliskonstaplar derbemma: han blef hypokondrisk. Här var icke en smula utomordentligt, ännu mindre något oordentligt, att uppdrifva. Allt gick som efter ett snöre. På samma klockslag. mötte han beständigt på Samma stäle samma personer, hvilka gingo samma väg med samma skyndsamhet. Han ställde sig utanför en af de största butiker för att på köpenhamnskt sätt se på damer, som gingo, i bodarne, men ack, sistnämnda förströelse år alldeles icke bekant här i staden; göteborgsdamerna gå blott in 1 en butik, då de vilja köpa något, de gå aldrig från butik till butik för att se på det och dot samt ses af den och den. Så gick ban ut på de herrliga promenaderna, hvilka äro anlagda der, hvarest de slopade vallarne legat(!). De få personer han råkade voro alldeles icke sällskap för honom; de promenerade icke, de motionerade, de gingo vissa turer efter doktorsrecept, icke för nöjets utan för matsmältningens skull. Blott en enda timma i veckan, om Söndagen, då folk går ur kyrkan, äro allerna befolkade — och den timman försummade han tillfälligtvis. Utanlör staden råkade han på en stor praktig teater, men den hade hvarken skådespelarepersoual eller publik, och icke långt derifrån uppdagade ban ett förlustelseställe, men dor funnes blott herrar, då dessa intogo sina måluider; damer sökte han förgäfves. I sin förtviflan ställde han sig vid en af kanalerna och gaf sig till att spotta i vattnet — ett sympatetiskt medel, hvilket, som bekant, i alla stora ståder ofelbart samlar en folkhop — men äfven detta slog fel. En välvillig förbigående, för hvilken ban yurade sin förvåning häröiver, försåkrade honom, att göteborgarne hade annat att uträtta än att göra folksawling för så litet. Icke ens om han sjelf kastade sig i vattnet, skulle han kunoa vinna mera än att en eller två man fiskade upp honom igen, de andra skulle ha alltför brädtom för att samla sig såsom osverflödiga åskådare; Och hvad blef slutet? Naturligivis: han dog. I ett esterlemnadt bref tillstår han att ban tråkat ihjel . —————— — — —— — — sg. Detita reflexiva verbum förstodo göteborgarne alldeles icko — de känna alldeles icke hvarken be gleppet att ha twåkigt eller det att ba roligt, och derför är det troligt nog, att de betraktat det som ett slags sjelfmord. Så långt sägnen. Allt godt tolk, som reser för att so sig om, är naturligtvis, så länge detta står på, ett slags dagdrisvare, och derför är det lätt lörklarligt, att mängden af turister icke få något annat intryck af Göteborg, än det som nyss omtalade peripatetiker dog al — men det är icke stadens eller dess innevänares fel. Da man ser riktigt efter, finner man att denna yttre tiäkighet blott är en följd af ew inre företräde. Göleborg behöfver icke dessa förströelser som främlingen saknar här; det är ju blott på lediga stuoder, 8.m wan längtar efter något, hvilket ka. förströ den ledsnad och fylla den tomhet, som förfivingen och bristen på sysselsättning framkalla; men i Göteborg finnes hvarken brist på sysselsättning eller förfining Just den ubenägenhet man här har att söka oojen och sällskap ute, är ett tecken till att man har uog af dem hemma, och just den hkgiltighet, som här visas för arrangerade tidslördril, tyder på at man har så god användning lör sin tid, att man ej vill ha den forurifven. Det finnes knappt någon stad i Sverige, hvarest moralisterna ha mindre skäl att tela om missforhällaadena mellan Lute och inne. Har Göteborg någon vrångsida, så är det den som det vänder utåt gatan. Så snart man kommer in i busen blir man öfverbevisad hårom. Jag skulle kunna gifva de mest afundsväckande skildringar om atskilliga goteborgska hus och palatser, i fall jag icke vore mera diskret än res beskrisvare i allmänhet; men det är jag nu en gång — åtminstone i deta bref. Man skall måhänla förundrad fråga, hvarifiån samhället fatt Jcana märkvärdiga soliduet. — Saken förhåller sig så: den är importerad — från Eogland. Jag kan ansvara derför; Jag har det fån en infödd göteborgare. Han gick tilvehmed så långt, att han försäkrade att allt det bästa som finnes i staden, både af porter och menniskor, var mer eller mindre engelskt, ju mera engelskt, dess bättre — men det låter jag stå för hars räkning. Refero relata. Visst är, att liksom det igenom Stockholms bögre regioner går en sransk luftström, så äro de högre kretsarae i Göteborg starkt påverkade af engelskt inflytande, och då här från äldre tider har varit et mycket starkt tyskt element — den ena af stadens större kyrkor är tillochmed ursprungligen tysk —, så är det icke underligt, om göteborgarne i flera afsvenden skilja sig från svenskarne i allmänhet och at: