— —-x. mveeveve——— Mina kära läsare 6hinsidan sundet — det vill säga på den danska sidan, ty för ögonblicket befinner jag mig på den svenska — känna naturligtvis allesammans Göteborg, Sveriges näst-största stad, belägen vid utloppet af Gota elf, räknande omkring 60,000 innevånare o. 8 v. — naturligtvis. Hvem skulle i våra beresta tider på en sådan fråga kunna svara annat än 4Ja, naturligtvis —47 Men det ges många slag af bekantskap. Jag kan visst, utan att fornärma någon, antaga det blott ett försvinnande fåtal känner denna stad personligen ellermycket intimt; tillochmed bland dem som varit här uppe, är det knappt många, som känna den stort mera än till anseeudet och från gatank — hvilket snarare är att misskänna än att känna den — och de allra flesta känna otvilvelaktigt Göteborg på samme sätt som de öfriga svenskarne säga att göteborgarne känna Vår herre — d. v. 8. af nörsagen, par renommåe. Men det är ytterst få, som äro betjenta med att blott vara bekanta af hörsägen, och Göteborg är det lika litet som någon annan. Den, som vill vara fördelaktigt omtalad af andra, får aldrig vara annorlunda an andra och framförallt aldrig gå framför någon, och då Göteborg för det första är en ganska egen stad och för det andra gör framsteg med sjumilastöflar, följer det af sig sjelf, att hvad man berättar om det blir derefter. Ifall jeg skulle personifiera Göta rikes hufvudstad som en menniska, skulle jag bäst kunna beteckna förhållandet sålunda: As hörsägen lär man känna honom såsom en myeket duglig och solid affärsman, respektabel, men obehaglig, icke så litet penningedryg, i hög grad sjelfb låten och, då fråga är om att ställa sig sjolf i forsta rummet, ett svenskt fullkomligt sidestycke till hans lilla danska kusin br Odense på Fyvu. Från gatan vinner han icke heller lätt någons hjerta. Man säger efter första ögonkastet: det är en vacker karl, men bevare mig hvad ban ser tvär, afmätt och tråkig ut! Hans fysiognomi påminner en orilkorligt om den stora multiplikationstabellen — han är bestämdt grosshandlare till börd och materialist till trosbekännelse! Och så brådtom han har! Låt oss skynda boit för att icke störa honom i hans affärer! Vid närmare bekantskap komma först hans goda sidor fram, och ju nogare man lär att känna honom, dess flera uppdagar man, samtidigt med att det Irånstötande i hang egenheter bortfaller. Då lärer man att värdera hans soliditet, man biilfver ölvertygad om att han horer till dom som nödvändigt måste misskännas af den främmande, ewedan han stöder sig på valspråket: Icke synas, men varatj man ser att han är en praktisk man, men att han detta oaktadt med våriwa omfattar de ideella intressena och att han är 1 stånd at brivga dem större offer än de kunna göra räkning på hos slertalot af dem som föra det stora ordet om stora ider; man märker att han utmärker sig mera som vån än som sällskapsman och att ban hemma bar en mängd af de älskvärda egenskaper som han icke tförevisar ute. Till närmare förklaring öfver denna jemförelse, skall jag för dem som icke en gång Irän gatan? känna denna goda stad med ett par penndrag beteckna det sorsta intryck den gör på en främmande. Staden är ny. Det är en egenskap, som redan gifver den en viss styfbet. Liksom en ny rock hvilken ännu icke har lärt att slå nya veck, bar något uniformsaktigt i sig, gom generar den hvilken får honom på sig, sammalunda känner man sig icke så lätt hemma i en stad, hvilken är anlagd efter lincal och icke har ett enda trefligt gammalmodigt hus med gaflar utåt gatan, en enda smal återvändsgränd eller en enda krokig hufvudgata, som vårt gawla goda Vimmelskaft i Kopenbamn. De breda gatorna, den sörtrassliga stenlaggningen, de ypperliga trottoarerna, den dubbla raden korsande kanaler, öfver hvilka sorer ett helt tjog vackra broar, och det storartade i hela stadens anläggning antyder på en hufvudstad i up växt, men husens höjd, hvilken blott andantagsvis ofverstiger jordvåning och en eller två våningar, påminner starkt om en småstad. Detta är praktiskt betraktadt en herrlig sak, ty det går med de höga husen som med aristokratien: de göra luften tryckande, men det är i alla fall de, hvilka gifva en stad dess prägel. Man saknar ösversta våningen i Göteborg. Äfven rörelsen på de pråktiga breda gatorna saknar i husvudstausboars ögon något, som visserligen är allt annat än nywigt, men som icke kan undvaras i en större stad, nemligen dessa himmelens fåglar, hvilka hvarken så eller skörda eller samla i ladorna, men oförtrutet flyga gata upp och gata ned. Jag menar de flanerande medborgare och medborgarinnor, hvilka så mycket bidraga till dekoration af hufvudgatorna. I Göteborg vet man alldeles icke hvad det vill säga att -gå ut; man går dit eller dit, när man skall dit, men man går aldrig ut för att Ågi ut. Om jag skulle föreslå en göteborgare att drive litet med mig, skulle han så föga förstå hvad jag me