torde ock hufvudstadens tidningar bora utva 11179.— des, så att ingen må anse sig berättigad att låta påtagliga och bevisliga osanningar stå oemotsagda eller ovederlagda, de må förekomma i hvad tidning som helst. . Vid den häröfver uppkomna diskussionen yttrade sig följande talare: . Hr Sohlman ansåg det onödigt att mötet i denna fråga afgåfve någon resolution. Vid det förra publicistmötet vore derom tillräckligt ordadt. Tal. fann det för öfrigt underligt att motionären påyrkade att husfvudstadens press skulle utöfva kontroll öfver korrespondensartiklar till landsorten. Vore det icke snarare Orr landsortsredaktörers egen skyldighet att ofvervaka det icke eom hittills deras tidningsspalter uppfylldes med så lösligt och så lättsinnigt ihopkomna korrespondensartiklar, att de väl kunde jemföras med dem som förekomma i hufvudstadens så mycket klandrade skandalblad? Som motionen nu formulerats saknade tal. deri den rättvisa reciprocitet, som borde finnas deri att landeortstidningarne icke som nu oftast händer försummade att vederlägga eller beriktiga sina korrespondenters uppgifter. Tal. upprepade det: må landsortstidningarnes redaktörer mera sorgsälligt välja sina korrespondenter, mera kritiskt granska deras uppsatser och framför allt icke undandraga sig att rätta deras uppgifter då de äro felaktiga. Ordf. anmärkte, att den af tal. påpekade reciprociteten af motionären uttryckts i orden: Åsamt att dessa å sin sida ntöfva kontroll? ete. Hr Gumolius bemotte hr Sohlmans yttrande om Jandsortskorrespondenserna, förmenande att desamma på senare tider i allmänhet icke vore af den lösliga beskaffenhet som man här sökt framhålla. Mera gagnande än animositetet i tal och skrift mot landsortskorrespondenserna vore om brer hufvudstadsredaktörer gjorde sig besvär att återgilva det goda och kalfatra det felaktiga som i dem kunde förekomma. itrade för öfrigt bifall till hr Borgs motion. Hr Hedlund trodde, art den kontroll, som kunde ifrägakowma bufvudsakligast vore å faktiska uppgifter. Ansåg visserligen att korrespondensartiklar såsom i allmänhet behandlande interiörer mången gång kunde förekomma mindre behagliga älven för tidningsredaktörer, synnerligast då korrespondenterna gingo ända derbän att vidröra det allraheligaste: tidningsredaktörerna sjelfva. Tal. skulle dock om någon välvillig ÅAÅOnd fölle på den idcen att angripa hans person i en korrespondens t. ex. till Fäderneslandet ingaJunda finna det lämpligt att sjelf sramkomma med något beriktigande eller försvar. Trodde för öfrigt att kontroll skulle kunna behöfvas icke allenast på korrespondenterna utau äfven på redaktörerna. IIr Strehlenert ville att mötet skulle uttrycka den äsigten att den ansäge den vid förra mötet fattade resolutionen vara tillfyllest och att fördenskull motionärens förslag icke kunde föranleda till någon åtgärd. Hr Sohlman påpekade, att korrespondenserna vanligen ej innehålla fakta, hvarföre någon sådan kontroll ej behöfver ifrågakomma. Anmärkte ännu en gång att han ansäge det vara mera nödvändigt att landsortsredaktörerna hämmade eller ronade den ström af småsqvaller, skandaler och bagateller som i form af korrespondenser från hulvudstaden strömmar ut öfver hela landet. Huru föga gagn för såderneslandet och det allmänna bästa åstadkomme icke dessa? Tal. hade åtminstone sällan sfunnit skäl att i detta hänseende frångå sin åsigt. Hr Bulot trodde i likhet med hr Gumaelius, att det numera icke vore så farligt med tidningskorrespondenserna utan att de ganska väl försvarade sin plats bland andra pressens alster. Hr Blomstrand undvek att tala om skandalskrifveri och onskade endast att tidningarne måtte visa hvarandra den uppmärksamheten att återgilva hvarandras uppsatser. Derigenom att en tidning i säånant hänseende försummades eller säges öfver axeln af sina kolleger kunde dess åsigter, dess idser svårligen vinna den utbredning bland allmänheten, som de måhända mången gång förtjenade. Hr Gumdlius trodde ej, att korrespondenserna i allmänhet vore så innehållslösa och obetydliga som hr Sohlman skildrat dem. Ja, tal. trodde sig äfven i de stora Stockholmstidningarnes spalter någon gång ha päträflat utdrag ur landsortstiäningarues korrespondenser, de der till och med innehållit takta. Den lätta form, hvari dessa korrespondenser nu för tiden gemenligen framträda, vore utan tvifvel bildad efter det mönster, som hufvudstadstidningarne genom sina causerier, krönikor o. dyl. sjelfva bragt på modet. Yrkade ännu en gårg ball till hr Borgs motion. Hr Hedlund ansåg, att den diskussion, hvartill motionen nu foranleut, och som utan tvifvel genom tidningsreferater skulle komma till allmänhetens kännedom, borde kunna tjena som ett uttryck af mötets åsigter i ämnet och aw följaktligen ingen annan resolution beböldes. Hr Sohlman ville icke förneka att en bättre ton på senaste tiden inträdt i korrespondenserna, men ansåg detta vara en följd af det senaste pubdlicistmötet. Trodde att det icke skulle skada om de bättre tidningarne på allvar toge itu med skandalskrifveriet, men i sådant fall borde detta ske icke blott på enstaka ställen utan öfverallt. Mötet beslutade i enlighet med hr Hedlunds förslag, att den förda diskussionen skulle betraktas som mötets resolution i ämnet. Iläretter upplöstes mötet kl. 11 för att åter sammanträda kl. 1 e. m. Vid mötet på middagen förekom frågan om tidningarnes glömska att citera hvarandra. Diskussionen var, ehuru pikant nog, icke at nog allmänt intresse för att här ätergikvas. 3eslutet blef att det förra mötets nttalande skulle återupprepas. Några mindre vigtiga förslag lades till handlingarne, eller remitterades till komitn för behandling i trågan ang. trycktrihetsförordningen eller återtogos. Det beslöts art nästa publicistmöte skall hållas i Stockholm år 1871 och skola medlemmarne al nyssnämnda komite utfärda inbjudningen. Ordf. hr L. J. Ilierta afslutade derefter mötet med det erkännande att det i alla hänseenden uppfyllt sin bestämmels eoch löst sina uppgifter på det sätt som tal. ansåg tt de kunde lösas. Tal. hoppades att kommande möten skulle utvisa samma harmoni och enighet som detta, hvilket vunnit ett ökadt behag genom sammanlefnaden och den per-onliga bekantskap som derigenom framkalläts. Hu. Hedhind framställde mötets tacksamhet till