obestämda löften om eftergifvenhet i labamafrågan). Det låg någonting befallande häri, fortfar Times, men metoden lyckades, och et protokoll om de naturaliserade borgarena undertecknades. Den San Juanska gränsfrågan blef äfven afgjord på ett för Nordamerika tillfredsställande sätt. Några månader hade förrunnit, och man kom nu till hufvudsaken. D. 20:de Okiober föreslog Reverdy Johnson lord Stanley, att alla de fordringar, som å båda sidor gjordes gällande, skulle hänvisas till en blandad kommission, bestående af lika många engelsmän och amerikanare. Under det samtal, som härom fördes, heter det i en aflord Stanley dagen efter skrifven depesch, yttrades oga om den punkt, på hvilken de förut förda underhandlingarne strandat, neml. Unionens sordran om, att en skiljedomstol skulle undersöka, huruvida England varic berättigadt att erkänna Sydstaterna såsom krigförande makt. Lord Stanley förklarade, att han i detta hänseende ej kunde uppgifva den ställning, som lord Russell intagit; men han ansåg det icke för omöjligt, att svårigheten kunde undvikas genom hänvisningen till skiljedomstolen, om man från båda sidor härtill samtyckte, antingen stillatigande eller uttryckligen. Efter hvad det vill af dessa yttranden synas, var lord Stanley ej emot att ingå på etttvetydigt altal, om han derigenom kunde få saken i gång; men det fromgår å andra sidan klart säväl af samtalet som af den senare undertecknade traktaten, att regeringen i Washington då icke fasthöll vid de klagomål, som stödde sig på neutralitetsförklaringen. Underhandlingarne skredo nu med stor snabbhet framåt, och d. 10 Nov. undertecknades den öfverenskommelse, som skulle undanrödja hvarje ovänlig stämning mellan de båda länderna, såsom Keverdy Johnson med stort välbehag yttrade vid lordmayorns middag. Den engelska regeringen hade allt hittills varit säker om, att Reverdy Johnson var fullt bemyndigad att afsluta fördraget. Han stod i ständig förbindelse med sin regering, både genom skriftlig brefvexling och genom telegrasen, och det måste anses för afgjordt, att Seward och presidenten kände hvarje ord i öfverenskommelsen, innan de undertecknade densamma. Man har ett bevis härpå i en depesch från lord Stanley af d. 8 Dec., hvari omtalas ett telegram från Seward om, att allt skall vara i ordning, om kommissionen kommer att sammanträda i Washington i st. . i London. Lord Stanley ingick genast på detta vilkor; men likväl nekade amerikanska regeringen att ingå på konventionen. Seward förklarade, enl. en depesch af d. 30 Nov. från engelska sändebudet i Washington, at Reverdy Johnson ej efterkommit sina instruktioner, att presidenten ogillade flera bestäm melser och att öfverenskommelsen icke skulle i sin närvarande form få senatens bifall. Regeringen i Washington, hette det derefter, önskade emellertid ej, att så många sträfvanden skulle vara förspillda, och fastän hon erkände, att England skulle vara berättigadt att vägra att inläta sig på nya underhandlingar, hoppades hon likväl, att det skulle ingå på de ifrågavarande förändringarne. Det kom på lord Clarendons lott att leda dessa underhandlingar. Förenta Staterna begärde flera förändringar af vigt. Icke desto mindre skret lord Clarendon d. 24 Dec. till Washington, att den engelska regeringen var hugad att tillmötesgå Förenta Staternas önskningar, och han öfversände ett utkast till en öfverenskommelse, hvari allt, hvad amerikanarne fordrade, i det väsentliga beviljades. Dessa underhandlingar slutade den 14 Januari 1869 med undertecknandet af det nya fördrag, som den amerikanska senaten för ej länge sedan förkastat. Innan detta ännu skett, men på en tid, då förkastandet kunde med säkerhet väntas, neml. d. 22 Mars d. å., kom Reverdy Johnson till lord Clarendon, för att föreslå en ny förändring i den ofta ändrade traktaten, och detta är en af de besynnerligaste episoderna i hela denna besynnerliga underhandling. Anspråken gingo neml. nu ej ut på mindre, än att skiljedomstolen äfven skulle afgöra om alla de fordringar, som de båda regeringarne uppställde emot hvarandra, och ej blott de fordringar, som amerikanska borgare och engelska undersåter gjorde gällande. ÅEfter hvad jag nu sått veta, sade Reverdy Johnson, tror min regering, att hon sjelf har en fordran på Hennes Maj:ts regering, och denna fordran stödde sig derpå, att England erkänt Sydstaterna såsom krigförande makt och att ÅAlabamajemte andra fartyg af samma slag utrustats i engelska hamnar, likasom de äfven tillåtits att under sin sjöröfvarefart anlöpa engelska hamnar, för att vidtaga reparationer och förse sig med proviant. På denna nya fordran gass ett häftigt, men bestämdt afslag, och Reverdy Johnson afskars med detsamma hvarje tillfälle att återupptaga densamma, i det att den amerikanska senaten efter trenne månaders öfverum fönlkaoctada frördrarat wid Ott coOamman