se i friheten ett universalmedel mot alla faror; men båda misstaga sig enligt vårt förmenande. Man tillägger valen i Paris en alltför öfverdrifrven betydelse. Hufvudstaden är mycket intelligent, men den tycker äfven om att för sitt nöjes skull idka politik, och den har aldrig visat detta tydligare än denna gången. bå man i 7:de kretsen uppställer Rochefort mot en så framstående personlighet som Jules Favre, kan detta icke vara allvarligt menadt, och man skämtar äfven, då man i 5:te kretsen föredrager Raspail framför Garnier-Pages, representanten för attentatet d. 15 Maj 1848 på konstituerade församlingen framför representanten för 1848 års republik. Parisarne äro oroliga hufvuden, men mena ej så illa, som det ser ut; de göra uppror med samma entusiasm, som de ikläda sig mobilgardets uniform. Det kunde med större skäl läggas vigt derpå, att regeringens kandidater flerestädes i landsorten haft ganska ansenliga minoriteter emot sig; men istället ha det orleanistiska partiets anförare blifvit slagna ur brädet. Resultatet är ingalunda oroande, emedan regermgen åter har en ansenlig majoritet för sig; men det skulle vara ett stort fel att derför tro, att hon nu kan sitta med armarne i kors. Landet har genom att välja en trofast majoritet visat, att det ansluter sig till kejsardömet; men det har äfven valts män af oppositionen, likasom det finnes en del minoriteter, som röstat på dess kandidater och härmed gifvit tillkänna, att de längta efter framåtskridande. Ilärför bör regeringen lika litet vara lind år 1869 som år 1863. Kejsaren har erhållit ett förtroendevotum såsom upphofsman till de liberala reformerna, och regeringen bör fortfarande kunna gå 1 spetsen för den allmänna meningen. Det kan under närvarande förhållanden ej vara fråga om någon reaktion. Det skulle vara att visa Raspail och Rochefort alltför mycken ära, om hela Frankrike skulle vara lika blindt år 1869 som år 1863. Kejsaren har erhållit ett förtroendevotum såsom upphofsman till de liberala retormerna, och regeringen bör fortfarande gå i spetsen för den allmänna meningen, Det kan under närvarande förhållanden ej vara fråga om någon reaktion. Det skulle vara att visa Rochefort och Raspail alltför mycken ära, om hela Frankrike skulle för deras skull förlora friheten. De reaktionära söka fåfängt att gifva dekretet af d. 19 Jan. skulden för valen i Paris; det är just detta dekret, som ger kejsardömets anhängare de bästa vapen i händerna mot dess fiender. Ar man verkligen äfven alldeles öfvertygad om, att det är friheten, som ökat oppositionens makt? Om det orientaliska k iget och kriget i Italien timat mellan 1863 och 1869, skulle friheten neppeligen förhindrat kejsardömet från att hafva funnit en ännu starkare anslutning, än fallet varit. Både de reaktionära och de liberala utgå från den felaktiga törutsättningen, att auktoritet och frihet äro oförenliga motsatser, och derför kunna de ej ge några andra råd, än att kejsarens makt skall utvidgas eller försvagas. Sanningen är, att makten och friheten vinna i styrka genom det sätt, hvarpå de begagnas, och det kan nu icke förnekas, att det bruk man gjorde af makten under tiden 1863—1869, varit mindre lycklig. Expeditionen till Mexico misslyckades, händelserna i Tyskland gäckade alla Frankrikes beräkningar, och finansiela etablissementer af stor betydelse förlorade sitt anseende och sin kredit. Slutligen har man äfven vid flera tillfällen förebrått regeringen ett fel, som det franska folket aldra minst förlåter, neml. att den ej sjelf visste, hvad den ville göra; ett dylikt vacklande förefanns kanske ej i verkligheten, men det såg åtminstone ut, som om regeringen var osäker och villrådig. Det är häri och ej i den större friheten, som man bör söka orsaken till, att kejsardömet sått ett mindre enstämmigt förtroendevotum. De reaktionära lefva dessutom endast för ögonblicket och glömma tramtiden. IIvilket afbräck skulle icke Frankrikes anseende lida i utlandet, om kejsaren måste inför Europa erkänna, att den napoleonska dynastien icke kan bestå med den frihet, som alla de andra suveränerna kunna i sina länder tåla? Finns det väl någon, som kan tro, att den kejserlige prinsen skulle vara i stånd att utan frihetregera? Men, säger man från den andra sidan, låtom oss då öppna alla slussar, afskära alla band. Härtill svara vi: En regering, som uppbäres af ett lysande namn och åtta millioner röster, en regering som bestått i sjutton