år, en regering som kan med sjeltkänsla säga: Jag är den sista monarki, som är möjlig i Frankrike, jag är kanske det enda bålverket mot en europeisk revolution — en sådan regering bör icke vara nervös och nyckfull, så att hon blindt kastar sig till höger eller venster under herraväldet af ett flyktigt intryck, till höger derför att några tusen väljare begå ett ullspegelstreck, till venster derför att några otåliga menniskor ringa i stormklockan. Hon bör aldrig gå tillbaka; men för att aldrig gå tillbaka, måste hon sjelf välja ögonblicket till att gå fram, efter det hon gifvit sig tid till att ötverväga förhållandena. Hon bör ej införa reformer med knifven på strupen, utan etter mogen öfverläggning och med fullständig frihet. Nu följer den förut hit telegraferade delen af artikeln, hvilken starkt betonar, att det är Frankrikes overksamhet utåt, som är skulden till oppositionens framsteg. Våra läsare ha på sista tiden ofta sett namnen Bancel, Gambetta, Raspail och Grevy, hvilka nu invalts i den nya lagstiftande kåren i Frankrike och der komma att med häfughet föra republikens och revolutionens talan. Det torde derför icke vara olämpligt att här göra våra läsare bekanta med dessa mäns antecedentia. Bancel är född i Valence (departem. Drome) år 1823 och var redan år 1849 medlem at natiovallosamlingen, der han såsom ifrig republikan anslöt sig till den yttersta venstern och bekämpade kejsar Napoleons politik. Efter statskuppen i December år 1851 blef han fängslad och transporterad öfver gränsen. Han uppehöll sig derettor under flera år såsom privatdocent vid universitetet i Brässel; hans förbittring mot kejsardömet har snarare stigit än mildrats med ären. Det är Banecl, som gifvit den nya oppositionen tillnamnet den oförsonliga, han förklarar öppet, att kejsardömet bör störtas, emedan det icke låter sig förena med friheten. Bancel har i bög grad ordet och pennan i sin makt och säges i detta fall tillochmed ofvertraffa Jules Simon och Eugene Pelletan. Gambetta, segraren i Puris första valkrets, intager en hika fientlig ställning till den kejserliga regeringen som Bancel. Han är, såsom namnet antyder, af italiensk härkomst, och de radikala tidningarne underlåta ej heller att antyda, det kejsaren har otur med allt, som är italienskt. Gambetta vann sin första popularitet genom sitt korta, men fyndiga och djerfva försvarstal för dem, som i Dec. 1868 voro invecklade i den så kallade Baudin-processen. Valet i Paris första valkrets var betecknande äfven derför, att denna krets innefattar flera af hufvudstadens förnåmsta qvarter. I Marseille hade Gambetta enssm flera röster än Thiers och Suezkanaleuns anläggare Lesseps tillhopa, neml. 8,663 mot 8,116. Raspail är en af revolutionspartiets veteraner, ehuru en nykomling i lagstiftande kåren. Född 1794. är han en liflig doktor Theophragtus Bombastus Paracelsus, som studerat teologi, juridik, kemi, fysik, wedicin och alla möjliga andra vetenskaper. Redan år 1830 var han bland barrikadkämparne i Paris; på grund af fortsatta revolutionära stämplingar blef ban invecklad i en mångd processer. År 1848 var ban bland de första, som inträngde i Hotel de Ville och utropade republiken. Den provisoriska regeringen var för honom icke radikal nog, hvarför han angrep henne på det häftigaste och bland annat genomdrel en stor demonstration till förmån för polackarne. Kort derefter blef han dömd till 6 års fängelse. Det berättas, att vid presidentvalet 1849 ej mindre än 30,000 röster follo på Raspail. Efter 1854 har Raspail mestadels uppehållit sig i Belgien, der han u.gaf åtskilliga populära medicinska skrifter. Detskall för visso komma till stormande uppträden, då Raspa:l träder in i lagstiftande kåren; men den kejserliga regeringen skall väl då lika litet som den provisoriska ar 1849 tveka om att sätta den oförbätterlige agitatoru inom låg och bom. Jules Grevy, vald i departem. Jura, är 62 år gammal och tog liksom Raspail del i revolutionerna åren 1830 och 1848. Han var en tid nationaulfö.samlingens vice precident och väckte på den tiden uppseende genom ett förslag om, att republikens president skulle väljas af nationalförsamlingen på obestämd tid, så att han kunde i hvad ögonblick som helst afsättas. Förslaget blef förkastadt med 643 roster mot 158. Nya valmöten ega dagligen rum både i Paris och annorstädes för omvalens skull. Det synes alltmera sannolikt, att Jules Favre kommer att duka under för Henry Rochefort. Denne senare har för öfrigt utfärdat ett nyit bref till sina valmän, hvilket, hvad frasen beträffar, ej är så oäfvet: — — Reaktionen har ofta nämnt mitt pamn tillsammans med Raspail!s, Gambettas och Bancels; eder, borgare, uppmanar jag att i lagstiftande kåren lemna mig en plats bredvid dem. Man bar gjort oss till fogelskrämmor. Vi äro dock sjelfva vida mera förskräckta af de sociala problemernas storhet, hvilka uppresa sig inför oss och för hvilka så många män afsigtligt blanda: qvinnans bedrofliga lott, kapitalets fruktansvärda öfvertag, barneng undervisning, hvilkas armar redan så tidigt arbeta och hvilkas intelligens så sent utvecklas. Den dag, då hela Frankrike skall kunna läsa och skrifva, skola godtycket och lögnen taga sina sista andedrag. Derför har flertalet af fravsmännen sedan ärhundraden tillbaka med så stor ifver hållits i en för despotismens planer gynnsam okunnighet. Vår uppgift är att använda de millioner, som förslösats på onödiga eller tillochmed straffvärda expeditioner, på folkundervisningen. För att lösa dessa olika problemer.