Tidskrifter. Af Framtiden, tidskrift för sosterländsk odling, utgifven af Carl von Bergen, har andra ärgångens tredje häfte utkommit, hvilket innehåller idel goda saker och vittnar om hvilken aktad plats Framtiden är berättigad att intaga inom den moderna Tidskriftslitteraturen, hvilken börjar att bli särdeles riklig äfven i den skandinaviska Norden. Den kände militärskriftställaren J. Manckell har i en uppsats om Svenska krigsförfattningens utveckling och framtid lemnat ett särdeles värderikt bidrag i det ämne, som nu intager en så framstående plats inom den allmänna diskussionen härstädes, försvarsfrågan. Efter en historisk utredning, med hvilken förf. kommer till den slutsatsen, att rustoch rotehällare skulle vara med rätta befriade från all vidare skyldighet — en åsigt som nyss afslutade riksdag ej ansett sig kunna biträda —, sammanfattar förf. sin utredning sålunda: Sveriges aktiva armå i första linien måste ökas till 80,000 å 100,000 man, med ersättningstrupper och ett väl ordnadt ortförsvar. Eftersom den stående armben ej kan utan odrägliga penningeuppoffringar härtill ökas, så måste dessa massor anskaffas genom utsträckning af den allmänna värnepligten — t. ex. med 20 åldersklasser i st. f. 5. Öfnin garne i fredstid kunna betydligt underlättas genom tillvaron af en stamtrupp. Indelnings verket lemnar en sådan, men är alltför obil ligt fördelad, så att en nödig tillökning a! den aktiva armen och dess öfningar skulle med indelningaverkets bibehållande alltför tungt och erättvist drabba blott vissa delar af befolkningen, under det att den ekonomiska krigsbördan tvärtom bör jemt fördelas på alla folkklasser, näringar och kapitalvärden. Indelningsverket måste derför upphäfvas, menar förf, och stamtruppens underhåll öfvertagas af statskassan, d. v. s. af hela folket. Men om ej den indelta truppen kan vara stam, så skall en anvan sådan utjemnas. En i städernas kaserner garnisonerad stam, värtvad eller utlottad bland beväringen, kan e gerna såsom demoraliserande och för dyr komma i fråga; försvarsutskottets vid 1867 års riksdag framlagda, men fallna förslag, att stammen skall utgöras af värfvade, men på landet bosatta soldater, anskaffade och undarhållna af staten, men försedda med bostäder ul kommunen, blir förmodligen ej mera upp taget. Någon annan utväg att bilda stam finnes icke. Således måste stamprincipen öfvergifvas. Men då blir man hänvisad till en folkbeväpning, för hvars bringande till stånd likväl erfordras ett ökande af den personliga krigsbördan. Minimum af öfningarne skulle bli, såsom i Schweiz, 100 till 120 dygn för infanteriet samt betydligt mera för de öfriga vapnen o: h befälet, dock detta endast under den förutsättning, att öfningarne föregåtts af militäröfningan i skolorna och att skjuttärdigheten förvärlvus före och bredvid de taktiskt militära öfningarne, genom målskjutningarnes görande till solknöjen. Under alla omständigheter bör försvaret stödja sig på de tvenne stora och rättvisa grundsatserna: att hvarje krigsduglig medborgare bör I försvaret deltaga med sin person, hvilket är allmänna värnepligten, och att hvarje medborgare bör efter förmögenheten (årliga inkomsten) betala för försvaretgemensamma kostnader. C. D. af Mirsen har i korthet tecknat Mores och Campanellas bekanta idealstater. i en uppsats kallad ÅUr samhällsidealernas historia. Vidare har hr J. Alfthan lemnat en särdeles intressant och väl affattad artikel om -Folkrandringar i nutiden, hvilken förtjenar att i våra emigrationsdagar läsas och begrundas af hvarjom och enom. Signaturen —r har pikant nagelfarit med Svenska akademien och dess åliggande att bidraga till svenska språkets regelbindande. En ny klagan öfver bristen på ordbållighet i afseende på ordbo kens utgifvande. Med rätta anmärker fört, att Svenska akademien borde helt och hållet assäga sig löftet att utgifva sin ordbok, för att den enskilda vetenskapsmannen och företag samheten ej måtte härutinnan förhindras al den orörliga, men hallstämplade akademiers sjolftagna åliggande. Till sist har utgifvaren i en redogörelse ör tvenne nya danska tidskritter kastat ett ganska klarande ljus öfver den religiösa-filosofiska tvistefrågans ståndpunkt i vårt broderland Danmark, ehuru det skulle varit önskligt, att han litet mera belyst prof. Nielsens verkliga ställning till tron och vetandet, hvilka enligt honom äro en oförenlig motsats. Årti