aldeles otvertyllda. ) Den, som i likhet med oss lemnat UpI sala i början af 60-talet och sedan icko varit i tillfälle att återse det, kan svårligen göra sig något begrepp om huru dess yttre under denna tid omgestaltat sig, isynnerhet med afsseende på den stadsdel, hvarest den fordna i Stadsdiksgatan var belägen. Här är detisanoj ning ståtliga stationshuset med sina utsprinI gande flyglar och torn beläget och här resa sig präktiga fyraoch tre-våningshus, hvilka skulle hedra hvilken stor stad som heldst. Stadsdiksgatans torftiga träkåkar ha till största delen förbytts i prydliga byggnader och dess på landtlig småstadsenkelhet alltför mycket stötande namn förbytta i det mera välklingande: Kungsgatan. Längre in i staden är det Östra Ågatan som isynnerhet undergått genomgripande förändringar. Äfven här ; ha de anspråkslösa trähusen på de flesta stälillen fått maka åt sig för stolta stenpalatser. Ett bland de äldsta husen i staden, beläget svid denna gata och i sin anspråkslösa rödfärgade enkelhet, med sitt vår och sommar frodigt grönskande torftak, under åratal föremål för det alltid fyndiga studentskämtets spetsiga qvickheter, har också nyligen fått dela sina kamraters öde och jemnats med jorden. Denna koja hade dock en viss litteratur-historisk märkvärdighet, ty i dess melankoliskt lutande frontespice, innehållande summa summarum ett blygsamt studentrum, hade i åtskilliga år Gluntarnes pappa, skalden och tonsättaren Gunnar Woennerberg sin varelse. Här ha antagligen många af hans populäraste skapelser nedsatts på papperet. I närheten prunkar ännu i oförminskad prakt den af honom odödliggjorda Sju helvetes gluggar. Längre ner åt Kungsängen resa sig äfven vackra byggnader, Hellmanska huset, Morsingska tvättinrättningen, gasverket, ångqvarnen m. fl. Stora Förderfvet är sig likt, men det på andra sidan om den mångbesjungna Fyrisån belägna Lilla Förderfvet eller, som det i sin primitiva gestalt ändå mera betecknande af salig Palmblad i lifstiden kallades, Flustret, har i sin senaste egares, hr Callebergs hand omgestaltats till ett ganska täckt miniatyr-Tivoli med verandor, statyer, gas-kandelabrar, bersåer, musikläktare och — ett batteri små kanoner. Kastar man från den tornbeprydda restaurationspaviljongens bakre balkong en blick öfver landskapet nedanom slottet, mötes den häpna blicken af en kolossal, slottslik byggnad, som reser sig der Blekets vanryktade kojor förr hade sin plats. Det är Upsalas nya sjukhus, en anstalt, vid hvars byggande inga kostnader, ingen omtanke blifvit sparade som derföre framstår som ett mönsterd j sjukhus, hvartill man icke någonstädes kan uppvisa ett motstycke och som med skäl tillvunnit sig när och fjerran ifrån kommande vetenskapsmäns odelade beundran. En fullständig beskrifning på denna helsoanstaltskulle ensam upptaga större utrymme än vi för hela vår anspråkslösa resekrönika ega att disponera, hvarföre vi se oss nödsakade att inskränka vårt omdöme till dessa ord, att det är så ljust, så luftigt, så prydligt, så komfortabelt, så glänsande snyggt, att man vid genomvandrandet af dess, 200 sängar inrymmande, sjuksalar nästan erfar en viss benägenhet att stanna qvar — som patient. Nedanom sjukhuset utbreda sig vackra och omsorgsfullt skötta planteringar, i hvilkas midt en fontän kastar sina silfverkaskader. Här framgår numera allmänna landsvägen till Stockholm, sedan Sandgropen den ruskige jätten blifvit genomgräfd, hvarigenom en förut oundviklig, icke obetydlig backe undvikits och sjelfva sjukhuset befriats från ett alltför nära grannskap med rasslande kördon. I sjukhusets närhet ligger kallvattenskurinrättningen, hvilken på de senare åren utvidgats och i hvars täcka planteringar nu höjer sig en vacker societetspariljong, under hvars glänsande yta man har svårt att igenkänna Göteborgs nations forna nationshus. Göteborgs landskaps nya samlingshus är uppfördt på det gamlas grund i den s. k. Fjerdingen och utmärker sig till det yttre för en enkel och behaglig stil samt till det inre för en särdeles treflig och smakfull inredning. Göteborgs nation är icke den enda vi Upsala studerande nation, som på senare åren restaurerat eller förändrat sin nationssal. Östgötarnes, i Svartbäcken, i den forna Linneanska trädgården belägna hus, har äfven undergått en genomgripande reparation, och Södermanlands och Nerikes nation har flyttat in i en synnerligen vacker lokal i ett af de stora husen vid 6. Ågatan. Bland nya, monumentala byggnader få vi e heller förglömma det ännu ej fullbordade Skolhuset, hvilket, uppfördt i en ren och vaccer stil, reser sina stenmassor ett stycke från )bservatoriet. Det lärer hufvudsakligen vara I. H. erkebiskopen, som ifrat för att få denna tterst välbehösliga skolbyggnad uppförd, och så fall har den åldrige patriarken härigenom ör tid och efterverld rest sig en lika vacker om värdig minnesvård. Till nya offentliga byggnader sluter sig fven det s. k. Regnellianum, hvars uppbygande förnämligast åstadkommits genom meel från Regnellska donationsfonden. Byggaden, hvars ytterst ändamålsenliga inredning örut omständligt i vår tidning varit omfårAMA BD D