språk, som är fullt af nya beteckningar och titlar. Detta är ett nytt språk, som jag icke känner och ej vill lära mig. Mitt språk, det i hvilket jag lefvat skulle väcka skandal. Hvarje ord från min mun skulle vara detsamma som ett krigsrop. Om jag å andra sidan skulle försöka att inrätta mig efter de nya förhållandena, hvilka jag ej sett och mot hvilka hela min lefnads vanor uppresa sig, så skulle jag icke längre igenkänna mig sjelf: jag skulle ej mera vara den jag är. Af otålighet efter att komma på lika fot med eder, skulle jag förlora förmågan att vara eder nyttig. Andra, lyckligare än jag, ha kraft nog att i sig förena, hvad som för mig är oförenligt. Jag beundrar denna konst hos dem, som ega den; men den är för mig främmande, och jag skulle förgäfves söka att tillegna mig den. Låten mig derför, dyra medborgare, bära den hårda nödvändighet, som jag icke skapat, ända till slut. Jag tror mig kunna deraf hemta större fördelar för våra gemensamma åsigter, än om jag, qvarlemnande en del af mitt tänkta i landsflykten, skulle tillföra eder en annan del af mig sjelf, försvagad genom en kapitulation, med hvilken mitt samvete ej kunde enas. Låten mig tro, att mina arbeten sedan 17 år tillbaka för mitt fädernesland ej varit alldeles utan frukt. Jag tviflar icke om att, i det jag fortsätter dem, de skola till slut visa, det miu hjerta lefver med eder alla, som arbeten på Frankrikes befrielse och framtid. Det var svårt att hoppas på framtiden, så länge Frankrike tycktes ba glömt allt, tingen och menniskorna. Det börjar nu åter draga sig till minnes; jag tror på dess återuppståndelse. Helsning och broderlighet. Edgar Quinet. Efter Quinets exempel skola de synnerligt långt framskridna radikala hafva beslutat sig för att åter taga sin tillflykt till att afhålla sig från valen. Emellertid har åter uppdykandet af så många namn från år 1848 redan haft den verkan, att bourgeoisien blif vit ängslig och mera hugad för att rösta för regeringens kandidater. Äfven de mera insigtsfulla af den rena oppositionens medlemmar tillstå nu sjelfva, att dei bästa fall knappast kunna räkna på mer än åtta eller tio röster. Tierspartiet — det moderat-liberala partiet med Ollivier i spetsen — beräknas komma att i den nya kammaren bilda det afgörande centerpartiet, under det att majoriteten visserligen blir fortfarande dynastisk, men icke uteslutande och viljelöst simmande i regeringens farvatten. Sådana män som Segris, Janzö och Richard skola väl slutligen visa sig representera landets verkliga stämning och ej längre, såsom les satisfaits, hindra kejsaren från att taga ytterligare initiativer på den liberala banan. Sålunda förberedes en riktning mot en ny parlamentarism i Frankrike, och väl är det. Grefve Rambuteau, från 1833 till 1848 Seineprefekt, har aflidit i sin födelsestad Macon, 88 år gammal. Han föddes d. 9 Nov. 1781, anslöt sig till Napoleon I, förföljdes under restaurationen, ingick 1827 i dep.-kammaren och blef 1833 Seineprefekt. Han förblef sina frisinnade åsigter trogen och drog sig 1845 tillbaka från de allmänna angelägenheterna. Organiseringen af mobilgardet skrider raskt framåt. Kejsaren har utsett 300 nya offlcerare för detsamma. Portugals dep.-kammare öppnades med ett trontal af konungen, som deri yttrade: Bristen på jemvigt mellan inkomster och utgifter röner den allvarligaste uppmärksambet å regeringens sida, som tillämnar lämpliga förslags framläggande ang. den sväfvande skul dens borttagande, bristens minskning och en fullt rättvis fördelning af skatterna. Från England ha återigen 130 arbetare, afskedade från arsenalen och regeringsvarfven i Woolwich, afgått till Amerika. Generalqvartermästaren sir Hope Grant lemnar såsom inspektör öfver den frivilliga arm6en i sin rapport angående revyen med de frivilliga i Dover följande omdöme: Enligt min åsigt kan den frivilliga stridsmak ten endast då göra verklig tjenst, när den, under den tid då den står under vapen, underkastas en strängare, militärisk kontroll. En sådan stor hop af beväpnade män, som ej äro underkastade militärisk disciplin, skulle lätt kunna bli orsaken till ganska allvarsamma förvecklingar. Efter det att den gamle lord Russell i Öfverhuset föreslagit, att män ur vetenskapens, litteraturens, politikens o. s. v. kretsar böra inkallas i Öfverbuset såsom peers för litstid, påpekar den allmänna meningen Charles Dickens såsom en af dessa nya dignitärer. Men ,Times menar, att det nästan skulle vara att begå samma misstag inom litteraturen, om man förvandlade Charles Dickens till lord Dickens som det en gång var i politiken att göra William Pitt till lord i Chatbam. Det för någon tid sedan i India House upptäckta biblioteket visar sig vara mycket värdefullt, ehuru ej i den grad som man förutsatte. Proffessor Ameuney har neml. efter noggrann undersökning funnit, att det icke är Tinners bibliotek. Det utgjorde en del at