peschen går öfver Wien till ett preussiskt sändebud. I Wien tages en afskrift af aktstycket, men innehållet förblir alldeles obegripligt, om innehafvaren icke kom aer i be sittning af nyckeln, ett slags lexicon, som angifver betydelsen af de med siffror uttryckta orden. Ått dechiffrera innehållet genom egen kombination, är alldeles omöjligt, emedan samma ord kan betecknas med tusende siffersammanställningar. För att komma i besittning af vederbörande nyckel, hvilken endast finnes i två eller tre exemplar, måste denna på ett eller annat sätt ha beröfvats vederbörande, för att en afskrift skulle kunna tagas af densamma. Efter det man i Wien har ernått möjligheten af att förstå depeschen, går man ännu ett steg längre och offentliggör i en statsskrift med åsidosättande af anständighetskänslan en främmande regerings aktstycke, af hvilket man ej kunde på rättmätigt sätt komma i besittning. Hvad bedömandet af denna handling angår, är aktstyckets större eller mindre värde utan någon vigt. Denna fientliga och ondskefulla utmaning, detta försök attgöra Preussen misstänkt inför dess förbundsvänner, detta oberättigade begagnande af ett officielt preussiskt aktstycke med afsigtlig förvrängning af texten drifver oss till att oförbehållsamt möta ett handlingssätt, hvilket ögonskenligen åsyftar fredens rubbande. Erbjuda ej Österrike-Ungern outtömliga uppgifter tör utvecklingen af rikets inre välstånd? Borde det icke vara en helig pligt för den man, som leder detta rikes politik, att letva i fred och endrägt med en mäktig granne, hvilken ej på ringaste sätt hyser någon fientlig afsigt mot kejsardömet (7), sedan mellanvarandet mellan Preussen och Öster rike blef afgjordt år 1866. Kräfver icke rikets finansiela ställning gynnandet af alla fredliga riktningar? Påminner det icke eftertryckligt om, att man omsider bör frigöra sig från det olycksbringande pappersmyntet och förbättra skuldförhållandena? Skall silfveragiot genom uppväckande af misstro och miss tankar, genom Preussens nedsvärtande och dess fredliga politiks förtalande göras till en stående kalamitet? Rikskansleren måste väl till slut upphöra med att tala om sina fredliga sträfvanden, hvilka stå i den uppenbaraste strid till yttrandena i de af honom beroende organerna. Dertill utskickade personer beteckna dagligen Preussen såsom den stat, hvilken bär skulden för Österrikes finansiela, statsekonomiska och nationala virrvarr. Sjelfständiga tidningar i det tyska Osterrike, Ungern och Böhmen samt församlingar af aktningsvärda österrikiska fosterlandsvänner ha flera gånger protesterat mot detta oredliga handlingssätt. Men med hvilket resultat? Det se vi i der politiska delen af fjerde bandet af generalstabsverket. Denna politik är ej utan en bestämd plan. Den tror sig kunna afhjelpa det sorgliga finansiela tillståndet genom ett Frig, den arbetar på en brytning med Preussen och hoppas att vinna Ungerns och de slaviska folkens hjelp till en hämnd öfver Preussen. Vi tro likväl, att hr rikskansleren, som redar år 1866 var upphofsman till förvecklingarne skall bli på ett allvarsamt sätt gäckad. Von Beusts tidning Presse förnekar på det bestämdaste, att v. Beust har någon del i den preussiska depeschens offentliggörande, och förklarar, att han, först efter det gene ralstaben tryckt boken, fått del af depeschen. Saken är endast af historisk betydelse. Det är mycket möjligt, tillägger bladet, att denna tredje depeschs offentliggörande beröl många lika obehagligt som dess båda föregångares (Werthers depesch med anledning af kejsar Frans Josefs kröning i Ungern och den Usedomska depeschen). Men man begär likväl för mycket af menniskor och drager för stora vexlar på deras godmodighet, då man vill, att de skola undertrycka och hemlighålla allt, som ett bestämdt parti gerna önskar att få undertryckt eller hemlighället. Hvarje regering målte sjelf taga vård om sina hemligheter, och om slumpen bringar i dagen, hvad hon önskar att hålla doldt, så gör hon ej rätt i att välta ansvaret för sin otur öfver på dem, som icke förorsakat den. Nog har det österrikiska bladet rätt. Den, som ej farit med lögn, behöfver icke blygas för sina handlingar. Hvarje bedrägligt förfarande hämnas alltid sig sjelf. Bismarck kommer nu att erfara det. Det tyckes som att underhandlingarne mellan Frankrike och Belgien hade alldeles gått sönder och att Fråöre-Orban skulle återresa till Brussel, då kejsar Napoleon sjelf ingrep och gaf sina ministrar i instruktion att återupptaga de afbrutna underhandlingarne. På grund häraf egde d. 25 d:s en ny sammankomst i ärendet rum, då Frere-Orban framlade ett nytt förslag från belgiska regeringen, hvilket skall, enligt -la France, erbjuda en allvarligt menad grundval för ytter14 undarhandlinsar