24 (1771 (17144— 2 Fran Utlandet. Den på flera olika punkter plötsligt utbrutna, våldsamma arbetarerörelsen — ej den hvilken, såsom här i landet, sträfvar att genom kraftig samverkan åstadkomma efter hand en bättre ekonomisk och intellektuel grund, än den hittills varande, på hvilken hela arbetsklassen skall kunna stödja sig, för att tillgodonjuta alla de frihetens förmåner, som till fäderneslandets bästa erbjudas — börjar väcka ganska allvarsam uppmärksamhet. Först sörmärktes den i Geneve, derpå i Lancashire i England och nu i Belgien. Den utmärker sig genom häftiga uppträden och våldshandlingar, kortligen, genom en fruktansvärd lidelsernas upphetsning. Också förklarar man bestämdt dessa fenomener härflyta af en hemlig propaganda, Wählereien? utifrån, hvilka fullfölja helt andra ändamål, än arbetarnes sanna intressen. Kortligen, man måste tillskrifva ansvaret för denna rörelse den sedan några år tillbaka i London bestående internationala arbetareföreningen. Denna internationala förening åsyftar mera revolutioner, än reformer, den döljer politiska planer bakom den uthängda skylten att vilja befrämja arbetarnes bästa, den sprider ej ljus, utan anlägger mordbrand. Dock är det att hoppas, att denna brand snart skall släckas af arbetarnes eget sunda förstånd — genom belgiska regeringens åtgärd att håkta sekreteraren samt flera medlemmar af den internationala föreningen lyckas man deremot ej. Belgiens säregna ställning i närvarande ögonblick gör emellertid rörelsen derstädes i mer än ett afseende obeqväm för regeringen, hvars handlingssätt äfven synes vara allt annat än klokt. Den yttersta törbittring råder derför hos arbetarne, hvilken stämning alldeles hänsynslöst förråder sig i deras organer. Ett af dessa, International, ofvanvannämnda förenings blad, har med anledning af blodsutgjatelserna i Seraing utkommit med sorgekant och innehåller de ilsknaste angrepp på den belgiska regeringen och den herrskande klassen. Bladet framställer bl. a. den frågan, hvad man kan lära af den sista tidens händelser i Belgien, och svarar härpå: 1. Våra styresmän förs å ej att draga ördel af de erfarenhetsrön, som de göra. En allmän fördittring uppstod, då de gåfvo sig till att skjuta ned arbetarne. Kommo de härigenom till att inse det otörsvarliga i deras beteende? Neå, ingalunda! Det tyckes, sade de, son att man icke finner behag i gevärssalvorna bär i landet; nå, så begagna vi nästa gång bajonetten. Men äfven bejonetten skall stärka vår Bak, såsom man kan sc af de framsteg, vi äro i färd med att göra i provinsen Lättich. — 2. Våra styresmän äro lika dumma som grymma. I mer än en månad ha deras officiösa orgaver hvart ögonblick utropat, att såderneslandet sväfvar i fara, och sökt upphetsa den allmänna meningen mot de kejserligt (franskt) sinnade tidningarne. Efter allt detta vädjar man till arbetarnes patriotism genom att bugga ned dem. Eller ville man kanske blott öfva trupperna för ett nära förestående fälttåg? — 3. Våra styresmäns korruption kan fullkomligt mätas med deras dumhet. Hvad skall man väl säga om ett regemente, der öfverbeten är domare och part i samma sak? Kamp, borgmästare i Seraing, är tillika agent sor Cockerills etablissement (der striken gjordes). Inrikesministern Permez är den störste aktieegaren i en af de kolgrufvor, der arbetarne neulade arbetet, och H. K. H. grefven af Flandern har en half million tres stående hos Cockerill. Det är nu lätt att förstå hvarför soldaterna kommo i sådant flygande fläng. Huru skulle det annars gått med dessa herrars dividender? — I punkterna 4 och 5 srambälles, att arbetarne ha rätt till en proportionel del i kapitalisternas och sabikanternas vinst, och att de stående härarne hota friheten. — I den 6:te punkten bebådas en broscbyr, som har följande titel: De blodbad, som den konstitutionela regeringen anstälit från år 1831 till våra dagar, Denna den belgiska regeringens förlägenhet, hvilken måste ha ytterligare stegrats, sedan striken nu utsträckt sig äfven till Autwerpen, är ej ovälkommen för Frankrike, hvars önskningar i afseende på jernvägarne man ej vill i Belgien efterkomma. Imperialismens organ Pays uttalar också lifligt deltagande för de belgiska arbetarne, fastän bladet ej gillar deras ledares grundsatser. Man ser nu?, skrifver bladet, huru belgiska regeringen, som gör anspräk på att vara ett non plus ultra af liberal regering, handskas med friheten. Vi undra, om någon skall ännu ha mod att kalla den franska regeringen despotisk och ställa henne under denna karikatyr af en regering. I Belgien har blod nyligen flutit, och bajonetterna ha varit i verksamhet, utan att politiska skäl gjorde användandet af så våldsamma medel till en nödvändighet. I Frankrike, der alla politiska svårigheter äro hopade mer än i något annat land, har man åtminstone den fördelen att kunna påminna om, att det under loppet af sjutton år aldrig varit nödvändigt att på allvar taga sin tillflykt till dena väpnade maktenAgmMOJP oo oo ff ae— 2