med 301 röster mot 194. — Dissracli är opassligDe engelska skarpskyttarne. Engelska skarpskytteväsendet har länge blifvit framhållet som ett mönster för andra länders skarpskytteföreningar, och förtjenar det äfven, då de engelska volunteers onekligen äro de som ådagalagt den mesta ifvern och uthålligheten i utförandet af sin id. Så mycket län pligare böra då just dessa engelska skarpskyttekårer vara att studera då det gäller att komma på det klara med de olägenheter som medfölja skarpskytteväsendet och följaktligen äfven denna vids räcktare tillämpning af iden som betecknas genom uttrycket: en nation i vapen. Vi meddela derföre efter en engelsk tidning en uppsats om en sham fight som nyligen egde rum vid Dover och till hvilken ofantliga massor af skarpskyttar infunnit sig. Den engelska tidning som innehåller densamma hade redan i en föregående uppsats skarp! tadlat den anda som gjort sig gällande vid detta tillfälle. Den yttrar nu derom vidare: De ytterligare detaljer som meddelats af korrespondenterna till Times och Standard ädagalägga att det står vida värre till med de frivilligas tjenstgöring än vi förut beskrifvit förhållandet. Disciplinen är helt och hållet försvunnen och hvarje tanke på krigsduglighet med detsamma. I små såväl som stora ting visas detta förhållande af sältmanövern vid Dover. Så som de frivilliga nu äro konstituerade, äro de icke längre en militärstyrka, utan blott en massa civila som ba fått militäriska funderingar i hufvudet. För att rätt betrakta denna fältmanöver är det lämpligast att i kronologisk ordning följa de fel och misstag som under densamma förekommo. Då, till att börja med, uppställning signalerades kl. 12, så brydde man sig derom eller icke, allteftersom en hvar tyckte vara lämpligt. Största antalet var belåtet med att få något fun för sitt besvär och ivsann sig temligen ordentliga. men detta var ingalunda en allmän regel ens bland skarpskytteofficerarne. Långt sedan uppställning blifvit signalerad såg man officerare af de äldsta och mest ansedda kårer träda in på sina boteller och fråga efter rökrummen. Derefter kom defileringen. Angående denna hade tvenne enkla order utfärdats. Ingen fick i civila kläder deltaga i defileringen och olla öfverrockar skulle hopvikas och bäras på samma sätt. Vid ingendera af dessa icke synnerligen stränga föreskrifter fästes afseende. På flanken af en kår såg man en karl, groft klädd, med händerna trotsigt stuckna i sina fickor, pratande med sin granne och grinade mot staben med en belåten min. Hvad beträffade öfverrockarne, hade somliga dem på sig, andra buro dem öfver axlarne, och detta män icke blott i samma kår, utan äfven i samma kompani. Då fältmanövern började var det samma brist på subordination. En hare blef uppskrämd och aprang utefter fronten af den angripande kåren. Soldater äro vanligen ansedda för att blott se efter fienden; de frivilliga voro mera begifna på litet sport Lederna brötos omedelbarligen, säger en militärisk korrespondent till Times. slag mättades åt haren med vapen, afsedda för andra ändamål, och vi sågo tydligt, huru åtminstone en man kastade sitt gevär mot det förskrämda djuret. Och allt detta framför fiendens front. Längre fram under manövern såg eStandards korrespondent en ung frivillig likgiltigt gå emellan de stridande, med händerna i byxfickorna och geväret hängande öfver axeln. Korrespondenten frågade honom till hvilken kår han hörde. Den unge mannen förklarade att han icke visste det, men tilllad, pekande på en af kårerna, att han ämnade förena sig med den hopen, eftersom den syntes först komma att hinna fram till Dover. Den militäriska ledningen af fältmanövern var värdig en sådan disciplin. Jägarne började skjuta innan fienden var i sigte. Man utvexlade salva efter salva på 3,000 fots afstånd, och hvilket än afståndet var, sköto trupperna alltid stående upprätta. Ingen tänkte på att söka betäckning, att ligga ned, att iakttaga andra militäriska försigtighetsmått eller att begagna sig af situationen. Emot slutet af dagen skulle ett angrepp göras mot slottet. . Denna manbver tillgick, om möjligt, ännu mera omilitäriskt än det öfriga. Att de officerare ur den reguliera armäen som ledde manövern härvidlag ej äro utan fel, är tydligt. Det sonns knappt ett fel som icke trupperna begingo. och likväl, när man talade till stabsosficcrarne derom, anmärkte de: Åh ni bör ej kritisera, ni måste erinra er att de äro frivilliga?, Detta är för öfrigt icke den enda punkt, i hvilken de militära auktorteterna ha orätt. De synas icke det ringaste bry sig om hvilken insubordination som än begås. Vid ifrägavarande manöver hördes en osficer af de frivilliga ytira ganska skarpa ord till generalen för hans division och sade honom på tydlig engelska, att han hvarken brydde sig om honom eller hans order. Korrespondenten för Standard säger: Jag känner denne officers namn och det skall bli rätt intressant att se om han bibehåller sitt befäl. Isall Sintressant antyder något tvifvel om resultatet, är ordet oriktigt användt. Den ifrågavarande skarpskytteofficeren skall utan tvifvel höras begagna samma språk, då nästa revy inträffar. Officerare, som icke lärt att lyda sina generaler, äro ej de, hvilka tillvinna sig lydnad af sitt folk, och då man ser dem obekanta med den militäriska disciplinens första elementer, kan man ej undra på deras okunnighet i militärvetenskapen. Det ar emellertid klart, att så beskaffade trupper måste helt och hållet lemnas ur räkningen i afseende på ett lands verkliga krigastyrka. Det är sannt, såsom någon yttrat, att just liksom under de första dagarne uf amerikanska kriget Amerikas hela krigiska besolkning reste sig med ett storartadt utbrott af entusiastisk ifver att försvara landets fana och förde den triumferande öfver slagfälten, så skulle den britiska ungdomen rusa till fronten vid det första alarmljudet; men jemförelsen haltar. Det slagsalt som först pröfvade värdet af odisciplinerade frivilliga var Bulls Run, och den som önskar bevara sitt land för en dylik olycka måste medgifva, att ett system. som hvi