1 Sunvbbounu ocu SY. ALAR VIK 44772— 0 5 (7 2044 galunda bojts deraf, att hon sutit i polisvakten ösver vatten, en tafla af de oförrätter och misshandlingar, som hennes man skulle låtit henne undergå. Den äkta hälften, tydligen van att draga det kortaste strået såväl i ordstrider som i det egentliga slagsmålet, försvarade sig lamt, tills han slutligen, utbristande i tårar, utropade: ÅSäret är således icke nog djupt ändå; jag skall äfven bånas! Polismästaren uppmanade honom att berätta sin pinohistoria och nu, än snusande ur en silfverdosa, än torkande de tårfyllda ögonen med en blå snusnäsduk, hvilken dessemellan användes för vidmakthållande af det anständiga yttre, som äfven en svusares näsa bör presentera, förtäljde käranden sin bedröfliga historia. Han ville kasta en slöja öfver den tid, som föflutit tills nästlidne Fredag — den stryk ban dessförinnan fått, ville han betrakta som om den aldrig förekommit. Men se i Fredags — — han hade då köpt hem lack för att lacka vinbuteljer, något som var nödvändigt i det yrke han såsom värd för ett nyktorbetsvärdshus bedrifver. Hustrun hade likväl nu, såsom vanligt, en åsigt om denna sak, som var totalt motsatt hennes mans, och för att bevisa sin sats, tog hon det hemköpta lacket, hvilket förekom : form af en kaka, och slog denna i sin äkta mans hufvud med den påföljd, att den stackars karlen ännu i Måndags hade tydliga märken i hjessan. — Mitt hjerta är dock ännu djupare såradt! tillade mannen patetiskt och förde den blåa näsduken till ögonen. Den beväpnade freden mellan de båda makarne rådde derefter tills i Söndags. Då mannen denna dsg vid middagstiden skulle gå ut och redan hunnit på trappan utåt gatan, störtar hans k. hustru öfver honom som en tigrinna, slår honom, sliter sönder hans kläder o. 8. v. Detta skulle varit för mycket för sjelfva Job och mannen begaf sig också till traktens poliskommissarie med angifvelse. Hustrun blef uppförd i polisvakten, hvarest hon naturligtvis ställde till scen och skrek som en gast. Som vid slagsmål emellan äkta makar den föreskrift gäller, att blott angifvelse af någon af makarre kan föranleda åtal, så blef den ondsinta hustrun åte lössläppt då mannen litet seuare på dagen, i den tro att hon nu blifvit spakare, infann sig i poliskammaren och reklamerade henne. Hans förhoppningar att nu ha återfört ett lam i stället för den lejoninna som förut lemnat hans bus, slogo dock fullkowligt fel. Knappt hade hon kommit hem förrän Mäster Erikvar i full dans igen. Ny angifvelse af mannen, hustrun åter uppförd i polisvakten, och så stodo sakerna i Måndags. På polismästarens fråga om hustrun erkände de af mannen gjorda beskyllningarne, svarade hon me: en mängd motbeskyllningar. Han hade slagit benne minst lika många gånger som hon konom. Sedan polismästaren erinrat henne om det stränga ansvar, minst 2 månaders straffarbete, som följde på ett b.teende sådant som hennes och att det blott berodde på mannen om hon skulle befrias derifrån, och sedan hon i följd deraf blifvit litet minåre styssint, vände sig polismästaren till mannen och frågade denne om han ville taga henne till nåder igen ifall hon lofvade bot och bättring. Snyftande förklarade mannen att om hon ville hålla sig i sitt kök och ej besöka utskänkningslokalen, der hon med ovett och äfven med stryk, ifall det gällt, brukat traktera både honom och gäster, så hade han ingenting emot att låta det skedda varn glömdt. Det dröjde innan den hulda makan svarade, i nästa ögonblick var dock spänningen slut. — Ja, jag lofvar, svarade hon. Stor scen! Med öppnad famn, snusdosan i ena handen och den blå näsduken i den andra, rusade mannen fram mot sin gemål, hvilken å sin sida utförde en liknarde manöver, och en äktenskaplig kyss smällde midt i vällofl. poliskammaren, inför polismästare, notarier, kommissarier, konstaplar och åhörare, af hvilka vål ingen förr bevittnat en dylik skön sorsoningssest. Arm i arm tågade de tu bem till sitt. Vi skola hoppas att denna kyss, detta famntag, skola bli vändpunkten i deras äktenskapliga lif. Hvad som är såkert är att man icke sedan dess förnummit att de slagits på nytt. — Arbetskarlen Rasmus Hanssou hade angifvit f. artilleristen A. Fr. Wik, derföre att denne d. 9 d:s på Bazargatan öfverfallit, skuffat och dragit angifvaren. Begge hade iakttagit personlig instaällelse i poliskammaren, hvarest Hansson förklarad: det dragningen bestått deri, att Wik dragit honom i polisongerna, med den för en hvar och synnerligen för en äkta göteborgare högst beklagliga påföljd nit en del af nämnde ovärderliga prydnader blifvit lösryckt från den växtplats naturen anvisat densamma. Med sorgset sinne och stort besvär hade Hansson upplockat så mycket han kunnat af den sålunda sköflade ornamentala anläggningen på hans kinder, och gömt relikerna i en gammal portmonnä, bland annat som der förvarades af hvad som var hans hjerta dyrbart. Denna portmonnä framdrogs i poliskammaren och ur dess inre upplockades skäggstråna, för att u.göra ett ljungande vittnesbörd mot helgerånaren, hvilken försvarade sig så godt han kunde. Målet uppsköts för avskaffande af mera talande vittnesbörd än skäggstråen af poliskammaren kunde anses. — Njolnaren Johan Eriksson från Borästrakten bade d. 17 sistl. Jan. i poliskammaren anmält att han, som tillbragt föregående natt i altillerikasernen i ett rum tillhörande nionde batteriet, och då han begaf sig upp på rummet haft i byxfickan liggande en summa af 176 rdr, under natten mistat detta belopp. Han hade vid tillfället varit i öfverlastadt tillstånd. Med anledning af hvad artillerister berättat om saken hade artilleristen n:o 22 Wall blifvit tagen i majorsförhör. Wall, som efter nämnde tid visat sig inneha mycket penningar, medgaf att så varit fallit samt uppgaf, att han hittat en summa penningar vid -Wijkens hörn, men förnekade att ha begått stölden från Eriksson. Artilleristen 59 Krans, som blifvit hörd i poliskammaren, hade sett Eriksson qvällen innan denne blef bestulen. Eriksson var då öfverlastad. Krans iakttog att Wall, som var i E:s sällskap, höll sig mycket i närheten af denne. Artilleristen 97 Skarp berättade, att någon tid efter det stölden blifvit begången Wall för någon sjukdom kommit på militärsjukhuset. Sedan W. åter blifvit frisk hade Skarp frågat honom huru det egenthgen förhöll sig med de upphittade penningarne. Wall yttrade då, att han verkligen tagit penningarne från Eriksson; men att han, ifall han komme inför rätta för saken, aldrig skulle erkänna, utan uppgifva, att Lo. hittat nenningarne vid Wijkens hörn. — — — — 2 32z MD Fn — mm Am mm em