Snart visade sig under porthvalfvet den man, hvarom det varit fråga, herr Lacheneur, gifvande armen åt en helt ung flicka af bländande skönhet. Den gamle tjufskytten gick rakt fram till honom och afbördade hastigt sitt ärende. Herr Lachencur vacklade för detta slug. Han blef först röd, sedan så rysligt blek, att mun trodde det han skulle falla till marken. Men han återhemtade sig hastigt och utan ett ord till budbäraren, afligsnade han sig med skyndsamma steg medförande sin dotter... Några minuter senare rullade en gammal postvagn genom byn, dragen af fyra hästar och stannåde framför prestgården. Man fick då se ett egendomligt skådespel. Chupin hade förenat sig med sin hustru och sina båda söner, och alla fyra omgåfvo vagnen och skrikande med full hals: — Lofve herr hertig de Sairmeuse!l!!... En sakta sluttande väg, nära en lieue lång och beskuggad af en fyrdubbel rad gamla almar, leder från byn till slottet Sairmeuse. Man kun ej tänka sig en ståtligare alle. Den skulle göra heder åt ett kungligt palats, och främlingen som beträder den förvånar sig ej öfver det naivt skrytsamma ordspråk han för höra i denna trakt: Den som ej sett Sairmeuse och Oiselle har ej sett hvad som är vackert i Frankrike,