(Som det tyckes, måtte Bergman emellertid ha ängrat sitt beslut och afstått från dess utförande). Qvinspersonen Sofi Kjellberg förnekaiv fräckt, oaktadt de tydligaste bevis mot henne, att Hulmgren bott hos Bergman och påstod att hon aldrig sett honom: Hustru Svensson erkände visserligen att Holmgren bott hos makarne, men vidhöll envist att de ej mottagit några pengar af Holmgren, eller att hon kände tlll något om stölden. Målet uppsköts till nästa Tisdag, och skulle under tiden Bergman och Svensson efterspanas. Från Landsorten. Nordqvistska mordbrandsmålet förevar ånyo till ransakning i Wenersborg sistl. Tisdag. Anledningen, säger Wenersborgs-P:n, hvarföre målet redan denna dag företogs, ehuru detsamma vid sista ransakningen uppsköts till d. 6 April, bestod deri att ett vittne, som antogs skola hafva vigtiga upplysningar att meddela och för sådant ändamål blifvit särskildi reqvireradt till staden, vid detta tillfälle borde höras. Detta vittne, skrädderiarbetaren Engelbrektsson, som alltså var tillstädes, inlemnade till rätten, efter aflagd vittnesed, ett skriftligen uppsatt vittnesmål af hufvudsakligen följande innehåll: Vittnet, som på den tiden vistats i Wenersborg i och för sysselsättning me arbete för Westgötadals regementes dehof, hade baft sin bostad i Nordqvists gård och dervid ofta kommit i bvarjebanda beröring med sin hyresvärd. Det stående ämnet för Nordqvists tankegång och yttranden hade under denna tid varit olika planer att realisera innehafvande panter och annan egendom i ändamål att anskaffa penningar, hvaraf han yttrat sig vara i stort behof. Äfven hade han jemt och ständigt fört tal om brandförsäkringar och den nytta sådana mesförde. Af allt detta hade Engelbrektsson 10nt det bestämda intrycket att Nordqvist rufvade på planen att anlägga mordbrand i sin gård, ett intryck som t. 0. m. vid ett tillfälte gifvit sig luft i följande utrop till Nordqvist: ställ åtminstone inte till något spektakel så länge jag bor här, för då är jag oklar! — syftande detta senare på den omständigheten att Engelbrektsson hade regementet tillhöriga effekter hemma hos sig förvarade. Söndagen d. 14 Februari, således dagen före den då branden egde rum, hade emellert a Engelbrektsson vid 3-tideo på eftermiddagen lemnat staden i ändamål att begifva sig till Norge. Kommen till Sikhall stannade han der och tog qvarter öfver natten. Då man nu från Sikhall på Måndagsmorgon observerado eldsvådan i Wenersborg hade Engelbrekissons öfvertygelse rörande brandstället varit så liflig att han utbrustit: Se så, nu brinner det hos Nordqvist i Wenersborg; förklarande Engelbrektsson, på derom af allmänna åklagaren särskildt sramställd fråga, att deuna öfvertygelse uppkommit hos honom till följe af det intryck han rönt af samtalen med Nordqvist och dennes öfriga beteende under den branden närmast föregående tiden. En särskild punkt i Engelbrektssons vittnesmål gaf anledning till en närmare undersökning rörandföljande förhållande. Bland personer som isynnerher varit föremål för Nordqvists omsorgsfulla uppmaningar att assurera sin lösegendom, var äfven skräddaren L. Jonsson. Dertill bade dock, som det nu visade sig, Nordqvist haft ett mycket specielt motiv, ithy att Jonsson, som af Nordqvist innehade ett penningelän. till säkerhet härför lemnat hvarjehanda persedlar i pant. Meningen var nu den att förmå Jonsson till assurans, hvarefter ban skulle återfå sina lösörepesedlar mot det att han i stället lemnade assuransbrefvet i pant för lånet. Denna transaktion lyckades sent omsider efter diverse bearbetningar; lösörepersedlarne återlemnades och Nordqvist erhöll i stället en revers försedd med den anteckning att assuransbrefvet lemnades som hypotek för lånet. Skråddaren Jonsson, sjell närvarande, intygade sanningen af detta förhållande. Nordqvist, hörd med anledning häraf, nekade envist. Han hade visserligen lånat Jonsson penningar och af denne innehaft de omnämnda panterna af lösörepersedlar; men dessa hade han återlemnat mot Jonssons blotta revers, anseende denna som fullgon säkerhet. Något assuransbref som hypotek hade hun deremot aldrig emottagit och kände om den saken intet. Gjord uppmärksam på det högst osannolika deri att en pantlånare ex professo skulle vara nog efterlåten att lemna ifrån sig en realsäkerhet mot utbyte af en enkel revers, hade han ingenting annat alt svara än att han fick ju säkerhet i reversen I öfrigt trasslade han in sig i sina svar på flera sätt och särskildt i fråga om sina vandringar med lykta i hand i ändamål att väcka hyresgästerna vid eldens utbrott. Det ena ögonblicket hade han vandrat utan lykta, i det andra var han med lykta försedd, i det tredje var han åter utan ooh så vidare i oändlighet. På domarens äfven denna gång framställda fråga om han haft ondt om penningar och måbända haft lagsökningar på sig svarade han först att härom kunuac han ingenting minnas; men då det genast styrk eatt det nog förhöll sig riktigt med lagsökningarne. genmalde han helt cyniskt att han vann på att läre lagsöka sig emedan han på sådant sätt kunde längre få behålla penningarne i sin Årörelse. Till slut, och vid det förhållande att han dels genom omständigheternas makt, dels genom egna upprepade motsägelser och sanningslösa uppgifter blifvit allt mera komprometterad, ställde domaren till honom de mest allvar liga uppmaningar att bekänna, uppmaningar som dock af den anklagade nekande besvarades. Ransakningen leddes af håradshöfd. Börjesson, och skulle målet ånyo förekomma d. 6 d:s.