vande af skatterna, en sträng ansvarsskyldighet för skattkammaren i afseende på hvarje utkrätd dollar och den största möjliga inskränkning i utgifterna inom hvarje förvaltningsgren. Om vi jemföra landets betalningsförmåga nu, då tio stater i följd af kriget ännu lida under armodets tryckning — men såsom vi hoppas, för att snart ernå större välstånd än någonsin — med dess förmåga 1 detta fall för 25 år sedan och beräkna dess ställning inom förloppet af ytterligare 25 är, hvem kan vål då ännu tvifla om, att det då skall bli oss lättare att betala hvarje dollar af statsskulden, än det är oss nu att betala för gagalösa lyxartiklar? Ser det icke rent at ut, som om försynen skänkt oss ett starkt kassaskrin — de ädla metaller, som ligga innelåsta i den allägsna vesterns branta berg och till hvilka vi nu smida nyckeln —, just för att sörja för detta fall. Til slut må det vara nödigt att öka transporttillfällena för sossa skatter, och det är äfven nödigt, att statsregeringen bjuder handen till detta måls ernående. Men detta kan endast ske, om en skuldförskrifning på en dollar tillförsäkrar innehafvaren en dollar af alldeles samma värde, men icke förr. Under det att frågan om betalning i guld ännu sväfvar, är den kloke affärsmannen mycket försigtig vid iklädandet af skulder, som äro betalbara i en framtid, och folket borde följa samma regel. —