för handelsangelägenheterna i utrikesministeriet, samt ministoroch statsråden Ozenne, Franqdueville och Barbier skola vara ministern behjelpliga; å Belgiens sida: handelsministern, surst ÖChimay, och hr Fassiaux, generaldirektör för jernvägarne. Kejsar Napoleon säges skola från kejserltryckeriet utgifva en liten volym, kallad Etude öfver Frankrikes politiska och sociala ställning. Man förmodar, att denna volym skall utkomma såsom ett slags företal till afsedda ändringar i författningen. Man vill veta, att den mellan Frankrike och Italien afslutade alliansen är fotad på denna öfverenskommelse: Status quo bibehålles under den nuvarande påfvens lifstid, och under kriget skola de påfliga staterna besättas med en blandad styrka och utrymmas af fransmännen vid fredens afslutande. För öfrigt sysselsätter man sig i Paris nästan uteslutande med den af oss i går omnämnda stora explosionen på Sorbonneplatsen d. 16 d:s: Omkring kl. 4 e. m. hördes plötsligt ett förfärligt dån, marken darrade som vid en jordbäfning, alla fönstren i husen vid platsen sprungo sönder, personer i husen kastades till marken eller sårades af glasskärfvor, spillror af möbler o. dyl. Öfverallt hördes rop om hjelp, och de, som ej skadats för mycket, rusade ut på platsen. Denna företedde en gräslig anblick. En stor del af densamma var betäckt med stycken af menniskolik, med blod och hjerna, sönderslagna möb ler och dyl. Nedra våningen af Pelletiers hus, der explosionen egt rum, stod i lågor, under det att innevånarne i de öfra väningarne, hvilka ej kunde undkomma, derför att trappan brann, uppfyllde luften med sina skärande ångestskri. En bekant skådespelare kastade sig ned från 3:dje våningen, utan att skada sig synnerligt. Släckningsmanskap anlände dock snart, och redan kl. 8 var man herre öfver elden. Explosionen hade uppstått derigenom, att en kruka med 50 skålp. nitroglycerin genom en kommis oförsigtighet fattat eld. Denne kommis befann sig ock bland offren. Hans lik blef formligt söndersplittradt och de enskilda delarne af detsamma slungade ut öfver platsen. Husets kassör och en kemiker undergingo samma öde. Deras qvarlefvor slungades ut på torget eller in i de närbelägna husen. Förutom dessa tre ha sonen till firmans egare och en annan der anställd person omkommit. På en ung man, som i det ögonblick, då explosionen egde rum, passerade förbi, blef hutvudet afslitet. Man känner ännu icke antalet af de döda; dock tror mrn dem vara sex eller sju. Rörande de sårades antal vet man ännu icke något tillförlitligt. Ett stort antal personer erhöllo mindre skador, men några blefvo förfärligt stympade. På en karl, som i olycksstunden befann sig inne hos en tvätterska, blef näsan alldeles afskuren. Pelletier sjelf, som var i en annan del af huset, blef blott lindrigt skadad, men hans hustru, som blott sex månader förut förlorade sin dotter, har af smärta öfver sin sons död blifvit vansinnig. Det var en lycka, att explosionen ej egde rum något för eller senare. Några minuter förut hade neml. studenterna lemnat Sorbonne och straxt derpå slog den timme, då lärjungarne i gymnasiet St. Louis bruka gå hem. Vid en i galleriet Delessert anställd tafvelauktion har den under namnet La Vierge de la maison dOrlgans bekanta lilla taflan af Rafael betingat 150,000 fros. Denna tafla tillhörde familjen Orlöans sedan Regentens tid, afträddes med andra dyrbara målningar af hertig Philippe (Egalite) till betäckande af en spelskuld och fördes till England. I London köptes den år 1799 af mr Hibbert tör 13,125 fres. Den tillföll derpå flera olika egare, till slut bankiren Aguado i Paris. Vid denna samlings försäljning köpte Delessert den 1843 för 27,250 fres, från hvilket pris denna obestridligt äkta målning stigit till sitt nu ernådda pris af 150,000 fres. I Englands Underhus har Disrali föreslagit förkastandet af det af premierministern Gladstone inlemnade förslaget om den engelska statskyrkans upphäfvande på Irland. Han sade, att Gladstones bill först och främst afser kyrkans skiljande från staten och för det andra de presterliga godsens konfiskering. Han tillade, att Unionen mellan kyrkan och staten är den enda borgen för religiös frihet. I en af 50 peers of England och 1,000 deputerade-lieutenants, medlemmar af domarekåren samt landtadeln undertecknad lekmannaförklaring bestrides parlamentets moraliska befogenhet att upphäfva statskyrkan! London Scotsman? vill veta, att John Bright i ett enskilt bref uppmanat hr Sumner, ordf. i senatens utskott för utrikes angelägenheter, att göra hela sitt inflytande gällande, för att orsaken till missförståndet mellan England och Amerika måtte bli häfd, hvarpå Bright erhållit ett mycket vänligt svar med Sumners försäkran, att han skall göra allt för biläggande af de sväfvande tvioftae-SAann