Mai hade gifvit sin kusk befallning att köra sig till place dltalie och framför allt lagt honom på hjertat att hastigt stanna midt på torget, hundra steg från vaktkontoret der han med enkan Chupin varit inspärrad. Då han anländt dit störtade han sig ur åkdonet och kastade en snabb och forskande blick öfver trakten för att se om der fanns någon misstänkt skepnad. Han såg ingenting. Öfvorraskad af vagnens hastiga stannande, hade den unge polisagenten haft tid att kasta sig på magen under vaguslådan med fara att bli krossad under hjulen. Synbarligen allt mer och mer lugnad betalte Mai åkningen och gick tillbaka samma väg han kommit. I ett språng var Lecoq uppe, mer ifrig än någonsin, och följde efter den anklagade. IIan hade uppnått de stora träden vid de yttre boulevarderna, då en halfqväsd hvissling hördes i hans öra. — Pappa Absinth! ... utbrast han förvånad och förtjust. — Jag sjelf, svarade den gamle polisagenten. — Godt! låtom oss nu ha ögonen öppna! Mai vankade af och an omkring de talrika värdshugen i qvarteret. Han var synbarligen obeslutsam och tycktes söka något visst. Sedan han tittat in genom fönsterrutorna i tre af dessa värdshus, fattade han sitt beslut och inträdde i det sjerde. Dörren hann ej bli tillsluten förrän de båda polisagenterna voro vid fönsterrutan och blickade in.