ken egentligen blott den förändring åstadkommits, att oerhörda rustningar hopats i förväntan på den oundvikliga kris, på hvilken alla förbereda sig. Den franska politiken har sin andel i förvirringen i Europa och uppsätthåller den, derföre att den icke är belåten med det bestående; men det finnes en man, som med all sin lycka äfven, och framför någon aunan, bär ett synnerligt ansvar — och denne man är grefve Bismarck, den mäktige segraren från 1866. Han har visat stort mod och hänsynslös skicklighet, så länge det gållde att förbereda den kamp, i hvilken han ville störta sitt fädernesland. Men år bang verk, Preussens utvidgning, nu betryggadt mot bvarje angrepp? Ar grefve Bismarck blott en djer! hasardspelare, eller är han en statsman med så stora politiska egenskaper, att han kan belästa det verk, till hvilket han genom sin djerfhet lagt grunden? Vi misskänna ej betydelsen af den ombildning, som med oemotståndlig makt försiggår i Tyskland; men detär just en svaghet hos konung Wilhelms premierminister att han skapat ett vida mera preussiskt, än tyskt verk, att han i sin äregirighet härjat Europa, utan att fullständigt uppfylla Tysklands önskningar och längtan, så att han blott kommit till den punkt, av nya och större förvecklingar kunna i hvad ögonblick som helst utbryta. Grefve Bismarck inser, att freden är för honom nödvändig, och han intygar dagligen sina afsigters renhet; men han har sjelf öfverallt utsått frön till krig, han har öfverallt skapat ett ohållbart tillstånd genom att bringa till stånd ett Tyskland, som icke kan förblifva sådant det är och icke heller kan bli färdigt med att ombilda sig. Bismarck har förstått att skaffa sig segren, men sedan han vunnit densamma, har Han icke förstått att ordna och betrygga dess frukter samt göra dem förenliga med den allmänna ställningen i Europa. Man haribland jemfört honom med Cavour, men han besitter hvarken den liberalism, eller det storartade i planer och ider, eller den diplomatiska blick, eller den sinese, genom hvilka den minister utmärkte sig, som skapade Italiens enhet. Vid Preussens utvidgande har Bismarck blott haft sitt eget lands, men icke Tysklands intresse för ögonen, eftersom eröfringen och despotismen äro farliga verktyg för åstadkommande af den ombildning i Tyskland, som endast kan försiggå i trygghet genom be solkningarnes frivilliga anslutning och genom liberal: institutioner; han har hopat ett brännämne, hvilke: kan i hvad ögonblick som helst fatta eld — det af alltsammans! . Gresvo Bismarck har velat, om icke ödelägra Österrike, åtminstone lör lång tid försvaga detsamm och utestänga det Äärän Tyskland, för att tillförsäkra Preussen en ufgjord öfvervigt. Detta har för ett ogonblick skenbarligen lyckats honom. Men han har icke insett, att denna makt, som han förödmjukande utaen att fullständigt krossa, och hvilken han lät behålla käns!an af ett nederlag, kunde åter resa sig, ombilun sig och samla nya krafter — och det är detta, som nu skett. Det är detta vårf, på hvilket Beust arbetat med makalös skarpsinnighet samt med en outtröttlig och aldrig svikande skicklighet. Från den stund han kom till makten insåg han, att han måste omorgani sera monarkien, att man endast derigenom skulle bli i stånd att återgifva det dess förlorade glans i utlan dets ögon och att dess inflytande utåt skullo bero på ue lyckliga resultater, som ernåddes i det inre. Det ha verkligen lyckats för honom att åvågabringa en full ständig och uppriktig försoning med Ungern och att tö Österr ke öppna nya källor till välstånd och en ny k:cdit. Osterrike är emellertid icke hugadt att begagna detta omslag till att såsom en dumdristig äfventyrare störta sig i nya förvecklingar. Af böjelse och på grund af vunnen erfarenhet har Österrike ej något förtroen.r till äfventyr; men det har minnen, kränkta känslor och intressen, hvilka förbjuda det att ställa sig jå Preussens sida, och allt, hvad Preussen kan försöka, för att skapa detsamma fisnder bland de slaviska och rumeniska befolkningarne, skall endast desto mera påskynda det att sluta andra förbund. Markligi nog, har Bismarck, i st. f. att erkänna denna ställning och göra allt för att minska dess faror, tvärtom ingenting försummat för att öka den: så att Österrike, om det icke åännu är Preussens förklarade fiende, likväl är åtminstone en besegrad, som gerna önskar uhprättelsa, en motståndare som Preussen bädanefter icke kan förlora ur sigte ... Det är dock isynnerhet mot Frankrike, som den öfvermodige berlinske segerherren visat söga försigtighet, och häri ligger knuten till de närvarande forvecklingarne i Europa. Vi tro gerna, hvad grefve Bismarck förklarade i sin dep.-kammare, att Preussen icke vill påföra Frankrike krig, utan blott byser fredliga afsigter. Kriget beror emellertid ej blott på afsigterna, utan ligger i de moraliska och politiska förhållandena, som skapats genom 1866 års händelser. Säkert är, att en klok och försigtig preussisk politik genast skulle ha insett nödvändigheten af att icke låta misstänkandet och den ömsesidiga retligheten gripa omkring sig i båda länderna. Det är vidare sannt, hyad den luxemburgska frågan angår, att denna ringa områdesutvidgning endast skulle varit obetydlig tillfredsställelse för Frankrike — så obetydlig att den ej är värd att nämna; men här var ett tillfälle, som en verklig statsman ej skulle lemnat obegagnat — det skulle för lång tid och med ringa kostnad ha afväpnat Frankrike. Bismarck har ej velat det eller har, huru djerf han än är, icke vågat göra det; han har bafvat tilibaka för en liten eftergift, hvilken skulle för honom varit en större seger än för oss. Uan har trott sig kuana hålla jemvigten midt i ett spel af med hvarandra stridande krafter och intressen... uDet är egentligen blott en sak, som häller svärdet i skidan, och den är känslan af det förfärliga ansvaret i att börja en kamp, sedan man i tre år hopat vapen och krigiska förestörelsevertyg af alla slag. Med de nuvarande stridskrafterna och under nu jäsande lidelser skall ett krig ej bli ett vanligt krig. Det skall icke bli en sammanstötning mellan tvenne härar, utan mellan tvenne nationer — detta är den vackra ställning, till hvilken grefve Bismarcks politik har ledt. Vi behöfva ej till dessa betraktelser at den framstående franske skriftställaren foga något vidare. De ha, alltsedan det visade sig, att Preussen ej ville hålla pragerfreden, der det icke låg i deras egna intressen, ständigt framhållit, hurusom Preussen derigenom måste förr eller senare frammana ett krig Man trampar ej ostraffadt pligt och heder under fötterna. Den satsen gäller lika väl för folken som för de enskilda. Att kriget nu är öfverhängande, om Frankrike icke kan få till stånd en kongress, som beslutar allmän afväpning, är gifvet. Hr Mazade har angitvit 2 da 1