innehasva för att kunna verka i bildningens och konstens intresse. I Hr Jöns Pährsson påyrkade den af flera tai lare förordade nedsättningen, hufvudsakligen af det skäl, att ban icke ansåg teatern vara nödig för statens bestånd. Hr Winkrantz visade med liknelser, buru hvarje bildningsanstalt, af hvad slag den vara månde, icke blott kommer den ort, der den är förlagd, till godo, uten hela samhället, emedan detta är en lefvande organism, hvarinom bildningen cirkulerar på samma sätt som näringssafterna inom djurkroppen eller växten, och till följd hvaraf man, äfven om man vill, icke kan undandraga sig den bildande inflytelse, som utöfvas deraf, att man lefver i ett civiliseradt samhälle. Tal. framhöll i detta afseende scenens betydelse, särskildt med hänsyn dertill, att den lefvande åskådliggör de stora mästarnes tankar och känslor. Utom ofvannämnde talare deltogo i diskussionen hrr C. J. Bengtsson, Medin, Jon. Jonasson från Kalmar och d:o från Kronobergs län, P. Olsson, P. Nilsson frän Kristianstads län, P. Andersson, Åke Andersson, Dofsn, P. Ericsson från Gefleborgs län och Lars Persson, hvilka yrkade att det ifrågavarande anslaget skulle nedsättas till 50,000 rdr, hvaremot hrr grefve Posse, Meijerberg, Staaff, Troil och Ahlgren godkände utskottets asstyrkande hemställan. Efter votering beslutade kammaren med 96 röoter mot 76 anslagets nedsättning till det föreslagna beloppet eller 50,000 rdr. Allt hvad statsutskottet i öfrigt hemställt i de i Onsdags genomgångna punkterna af bufvudtitlarna bar af begge kamrarna bifallits.