den franska ungdomen på alla Europas slagfält skördade lagrar, drömde den unge Lamartine i sysslolöst lugn. Efter ett treårigt vistande i Paris (till 1808), som han tillbragte under en sysslolös ungdoms alla oredor och utsväfningar, anträdde han sin resa till Italien, der han qvarstannade i två år. Återkommen hem år 1810, drogs han ånyo åt söder, hvarifrån restaurationen först återkallade honom till fäderneslandet. Full af ifver efter att tjena sin laglige konung, ingick Lamartine vid det kongl. gardet; de hundrade dagarnes omhvälfningar gjorde deck redan slut på hans militära bana. Drömmar, förströelser och resor upptogo de nästa fyra åren, såsom hvilkas produkt år 1820 skaldens första verk ÅMåditations poåetiques utkom. Lamartine hade med manuskriptet länge gått förgälves från förläggare till förläggare; hos publiken deremot åtrönte han en lika oväntad som stor framgång. Alltsedan Chateaubriands Gåenie du Christianisme hade intet verk emottagits med så entusiasmeradt bifall, och 45,000 exemplar såldes på mindre än fyra veckor endast i Frankrike ett då oerhördt antal. Det var en för fransmännen helt ny ton, som skaldens lyra anslog. Hans sång firade visserligen kärleken, men icke den sinliga, frivola, utan en kärlek, som endast till hälften tillhörde jorden och till hälften himlen, genom hvars dödliga omhölje tanken på det eviga och oändliga framskimrade. Den stora framgången för detta förstlingsverk öppnade för Lamartine den diplomatiska banan. Attacherad vid beskickningen i Florens, förmälde han sig med en ung och rik engelska, hvars hjerta han vunnit genom sira diktskapelser. Senare blef han legationssekreterare i Neapel och London, derpå gesandt vid hofvet i Toscana. En betydande förmögenhet, erhållen dels genom giftet, dels genom hans alsters afkastning, tillät Lamartine att lefva i en aristokratisk lyx, som motsvarade hans böjelser. År 1823 utkommo Nouvelles måditations, derpå Sokrates död och Childe Harolds sista sång. Vid Carl X:s kröning år 1825 gaf Lamartine genom en smörjningshymn luft åt sin rojalistiska hänförelse, hvilken inbragte honom Hederslegionen. Ar 1829 utkommo Harmonies politiques et religieuses, i hvilka srasen redan framträder för starkt, men som dock rönte stort bifall på grund af den då moderna entusiasmen för tron och altare. Samma år återvände skalden till Frankrike, hvarest Akademien invalde honom till sin ledamot i st. f. grefve Daru. Lamartine utnämndes till gesandt i Grekland, då Julirevolutionen utbröt, men tog ej tjenst under den nya regeringen, utan beslöt att bekämpa henne på den politiska arenan. Han erhöll dock ej plats i deputeradekammaren, hvarföt han år 1832 anträdde en resa till Orienten. I Maj månad inskeppade han sig med sin hustru och sin dotter Julia i Marseille på ett fartyg, som han sjelf utrustat. Han medförde ett bibliotek, en hel rustkammare och en samling dyrbara gåfvor till surstarne och höfdingarne i de länder, han ville besöka. Skalden, eller, såsom araberna kallade honom: emir Frangi, den franske emiren, reste som en furste, köpte hus, för adt ligga der öfver nätterna, och hade hela karavaner at hästar i sin tjenst. En gång hade han en täflingsstrid i improvisation med en at Asiens första skalder; en annan gång besökte han den bekanta lady Stanhope i hennes slott i ödemarken, hvilken dame för honom uttalade den öfvertygelsen, att Frankrike allena af alla folk har en sändning att uppfylla och att han var kallad att dervid spela en roll, af hvilken kompliment man senare velat se en förutsägelse af den roll, som Lamartine spelat 1848. Sexton månader varade denna resa, hvilken afbröts genom dottrens död i Beyrut, och på våren följande året återvände skalden hem med det älskade liket. Frukten af hans resa var den år 1835 i fyra band utkomna boken Resa i Orienten, minnen, intryck, tankar och landshap. Lamartine hade under sin frånvaro valts till deputerad för Dänkirchen och inträdde nu i kammaren, utan att ansluta sig till något parti, men med den tysta önskan att sjelf kunna grunda ett parti med vissa idealistiska tendenser. Han glömde derför likväl icke sin skaldemö. Tvärtom utkom nu (1836) dikten Jocelyn, jemte Meditations det bästa som Lamartine skrifvit, hvilken ville ha den betraktad som fragment af ett verldsomfattande epos öfver mensklighetens utveckling. Ett andra fragment utkom två år derefter i n engels fall. År 1839 utkom Recueillements politiques. Emellertid började Lamartine göra sig ett namn inom kammaren, der han småningom trädde i spetsen för ett parti, som kallade sig det sociala, men blef utan någon egentlig betydelse. År 1840 närmade han sig ministören, der Ludvig Filip flera gånger erbjöd honom en portfölj, som han dock ej kunde förmås att emottaga. Han sökte i politiken