— Aldrig har en jemförelse varit mer träffande, general, yttrade han. Ni har slagit hufvudet på spiken, och jag har erinringen om dessa af or så illa aktade naturforskares arbeten att tacka för den id som jag ämnar utföra. Genom att med mikroskopets tillhjelp studera ett litet kryp, som ni säger, få dessa tåliga och lärda naturforskare slutligen ett begrepp om dess seder, dess vanor, dess instinkter... Nåväl! hvad de göra för en insekt, skall jag göra I för en menniska. — Ån verkligen! utbrast direktören förvånad. — Ja, just det, min herre. Jag vill lära känna denne anklagades hemlighet... jag skall lära känna den, jag har svurit det. Ja, jag skall lära känna den, ty huru stark hans energi än må vara, är det omöjligt att han ej i är underkastad ett ögonblicks svaghet, och då skall jag vara till hands om hans vilja förråder honom, om han, då han tror sig vara ensam, låter sin mask falla, om han en sekund glömmer sig, om han i sömnen låter ett oförsigtigt ord undfalla sig, om han ej vid uppvaknandet har hela sin kallblodighet, om förtviflan frånrycker honom en klagan, en åtbörd, en blick — alltid skall jag vara till hands! .. Den unge polisagentens orubbliga beslut gaf åt hans röst en så stark vibration, att fängelsedirektören kände sig helt upprörd. Han delade för ett ögonblick Lecoqs föreställning, och hans sinne greps af det underbara i denna strid melan en anklagad, som anstränger sig för att bevara hem