åro, tyvarr, Barcetre eller La Morgue! Riksdags-Kaleidoskop. XIII. Den 24 Februari. Då kamrarne sammanträda först kl. 2 e. m. måste man antaga, att meningen endast är att bordlägga inkomna utskottsbetänkanden. Jag var fördenskull nära deran att i dag försumma min post. Men jag erinrade mig, att br L. J. Hiertas motion till ändring af 59:de paragrafen riksdagsordningen var bordlagd och skulle remitteras, och så tänkte jag: den bör väl på något lämpligt sätt förpassas till konstitutionsutskottet; ty att den som en vanlig lösdrifvare skulle behandlas ansåg jag föga sannolikt. Alltså begaf jag mig upp på referentläktaren och kom just i rätta ögonblicket för att få afhöra en intressant diskussion — intressant äfven derföre att endast sådana talare uppträdde som voro fullt inne i frågan. Hr Hiertas motion går depå ut, att betänkande som af ständigt eller i dess ställe tillsatt särskildt utskott afgifvits, skall föredragas i Andra kammaren samt, sedan detsamma derstädes blifvit afgjordt, öfverlemnas till afgörande i Första kammaren. Det torde tillåtas mig antaga att detta hr Hiertas förslag, ehuru han onekligen är en af riksdagens aldra artigaste ledamöter, dock icke tillkommit af complaisance för Första kammaren. Hr Hierta har nemligen helt nyligen genom ett yttrande i kammaren, hvilket hans politiska vänner icke hade väntat af en så sträng sparsamhetsifrare, nästan kommit i en skef ställning till dem, och så väckte han — såsom botgörning — den ofvan anförda motionen. Så tror man åtminstone. Då nu motionen af talmannen föredrogs för att till konstitutionsutskottet remitteras, begärde rektor Dahm först ordet och underkastade den en ganska sträng och skarpsinnig kritik. Han erinrade huru under ståndsriksdagarnes tid ofta inträffade att hvarje stånd itrigt eftersträfvade att blifva det sista i ordningen, som fattade beslut i en fråga, och påminde om de olägenheter som derigenom uppkommit. Den likställighet i beslutanderätt som i nu gällande riksdagsordning tillerkänts begge kamrarne, skulle förryckas genom hr Hiertas förslag, hvilket gjorde Första kammaren så att säga till en tuktomästare öfver den Andra; ty hr Hierta ville stylta upp Första kammaren till ett öfverhus, hvartill dock riksdagsordningen icke gaf någon anledning. Ur praktisk synpunkt betraktad var förslaget lika underhaltigt. Mot riksdagens slut tillströmmar en sädan mängd utskottsbetänkanden, att desammas behandling i Första kammaren omöj ligt skulle medhinnas, om Andra kammarens beslut först skulle afbidas. Motionären hade framhållit den utredning af frågorna som i Andra kammaren skulle åstadkommas och som skulle blifva af stor nytta för Första kammaren. Tal. erinrade, att huru skyndsamt Andra kammarens protokollister än uppsatte dessa utredningar (diskussionerna), och huru ifrigt än tidniogarne ansträngde sig att referera yttrandena i Andra kammaren, så måste dock inträffa närmare riksdageus slut, att Första kammaren skulle blifva i saknad af dessa Åutredningar och med den påföljd att nämnde kammare antingen icke fick afgöra frågorna, eller afgöra dem utredningarne förutan. Motionären ville göra Första kammaren till ett öfverhus, men det blef dock en: besynnerlig institution som kunde öfverröstas af underhuset, d. v. s. af Andra I Den sämja emellan begge kamrarne som vore så önskvärd, skulle undergräfvas genom hr Hiertas förslag. Talaren hoppades att konstitutionsutskottet skulle förkasta förslaget. Äfven häradshöfd. Staaff kritiserade ganska strängt motionen, som han ansåg illa motiverad. Antagandet af densamma skulle hafva till följd ett långsammare riksdagsarbete, utan att det blef bättre. Motionären hade icke föreslagit någon förändring i de ständiga utskottens organisation, ehuru sådant blef nödvändigt, om förslaget skulle antagas. Motionären hade vidare sökt ett stöd för sitt förslag i förfarandet i andra konstitutionela länder; men antingen hade han ej gjort sig närmare underrättad om, eller nu förbisett den : olika makt, som der tillkom de begge kamrarne, hvilken här var likställig. Kom så landssekter Treffen berg och skonade ej heller motionen. Den gick ut på att nedsätta värdet af den högre bildning och len större erfarenhet, som JÖrsta kammaren in helhet obestridligen eÄSer, och han ansåg sig pligtig att motsätta sig ett förslag, som, antaget, skulle hafva till följd att Första kammarens berättigade inflytande förminskades. I I LU