åtta Lissa, då två bland hans fartyg gått förlorade och den förtröstan om öfverlägsenhet han möjliggen kunnat ega, blifvit bruten, så afseglade han till Ancona, efter att för syns skull åter hafva formerat slagordning, hvilken utmaning likväl icke på annat sätt af Tegethoff bemöttes, än att äfven han å sin sida sormerade sig till strid, utan att dock angripa. Förlusten af folk var å ömse håll i det hela taget obetydlig. Utom det folk som gick till botten med Re dItalia oller sprängdes i luften med Palestro förlorade italienska flottan i denna strid endast 24 döda och 136 sårade. Österrikiska förlusten uppgifves till 32 döda och 124 sårade. Visserligen förlorade Italien vid Lissa två fartyg, hvarjemte monitorn Affondatore sjönk efter återkomsten till Ancona hamn — men dessa förluster voro dock obetydliga i jemförelse med det moraliska nederlag, som för andra gången under detta krig tillfogades nationen, hvilken nu blilvit slagen både till lands och till sjös. Och denne Persanc, som ej haft mod att endera vägra att företaga denna härfärd eller ock afgå från sitt bofäl, utan gifvande vika för allmänna ropet emot sin öfvertygelse om det rätta gått fienden till mötes, och en gång kommen till strid, enligt hvad Boggios ilandslutna anteckningsbok intygar, för sin egen person förhållit sig manligt, denne Persano blef efter sin återkomst från slaget vid Lissa af den kränkta nationalfafängan dömd till kassation. H. K. H. afslutade sitt föredrag med den antydan, ait slaget vid Lissa lemnat oss ytterligare en fingervisning till de många, vi fått fö:ut, om att energi och moralisk kraft, samlad styrka och framför allt en god disciplin i fråga om krigiska företag hafva på stridens utgång ett vida störro inflytande än bdeskaffenheten af det materiel vi ega till vårt förfogande, och uttalade slutligen den förhoppning, att när en gång de förenade rikenas flottor skola möta fienden, de då måtte finna till ledare en man sådan som Tegethoff och icke en Persano.