och om återförande till Frankrike al Ludvig Filips lik. Ooh efter det prokuratorn Såguier lemnat sin innehafda befattning, derför att han icke ville utföra sitt åklagarevärf efter högre befallning och under tillsyn af den hemliga polisen, har nu äfven en prefekt i Versailles lemnat sitt embete på grund af en tvist med Seinepresekten Haussmann angående kyrkogårdarnes förflyttande ditut från Paris; ja, han har tillochmed anmält sig säsom sjelfständig kandidat för de förestående valen. Slutligen ser man i senaten sådana män som Maupas, polisprefekt under statskuppen 1851 och senare polisminister, samt Sartiges, för detta gesandt i Rom och annorstädes, uppträda och fordra det parlamentariska systemets återupptagande, på det ministrarne må kunna skydda kejsarens person mot de angrepp, som riktas mot regeringen i tidningarne och på folkmötena. Maupas har närmast hållit sig till den omständigheten, att den forna riktningen i kejsardömets styrelse (d. v. s. frihetens uadertryckande) var eåsom en helgjuten ordning god, men att densamma uppgifvits genom tillstädjandet af pressoch församlingsfrihet, hvarför man måste gå in på ytterligare reformer såsom en logisk följd häraf. Sartiges deremot var af den åsigten, att kejsardömet vore nu tillräckligt rotfästadt, för att kunna tåla samma frihet som andra länder, och i sitt svar på bådas förfrågan yttrade Rouher, att han och hans kolleger otvifvelaktigt skulle komma att afgå, om lagstiftande kåren antog ett tadelvotum emot någon af dem, således faktiskt medgifvande ministersansvarigheten. Kejsaren sjelf säges nu äfven ha blifvit öfvertygad om, att det är på tiden att bana vägen för en lugn öfvergång till den parlamentariska styrelseformen, för att sålunda tillförsäkra sin son tronen efter sig. Ilan skall visa stort intresse för Emile Ollivier, hvilken Just håller på med att, såsom vi förut omnämnt, utgifva en broschyr om sitt samtal med kejsaren i Januari 1868 före löftena om en utvidgad frihet, och Emile de Girardins omvändelse till afgjord napoleonist uttydes såsom vittnesbörd om detta omslag hos kejsaren. Andra tro deremot, att kejsaren skall, Just för att undvika inre förvecklingar, med ett språng kasta sig i ett krig mot Preussen, och de afvakta derför med säkerhet ett fredsbrott ännu denna vår eller sommar. Under detta virrvarr är det naturligt, att en sak, scm samlade kring sig alla fransmän såsom en hel entusiastisk nation, skulle vara särdeles kärkommen, i det att den band folket vid kejsardömet, som derigenom finge tillfälle att medverka till någon för Frankrikes framtid stor och betryggande handling, hvilken genom sin blotta kraft qväfde partiandan och äonu en gång visade den franska nationen såsom stor och mäktig gentemot det öfriga Europa. Det finnes ingenting, som är i Frankrike mera hatadt än det preussiska namnet. Sjelfva Ryssland kan fransmannen tolerera; Preussen deremot icke. Det ligger för hans litfliga inbillning åtminstone någonting stort, någonting imponerande i det väldiga czardömet; Preussen deremot har för honom någonting föraktligt, smått, fult... och fransmannen tål ej det fula. Beranger sjöng en tid om ko-ackhästarnes hofvar, som trampade fransmännens jord under första kejsardömets dagar; om preussarne kunde han deremot ej sjunga, de förmådde icke på något sätt inspirera honom, de voro ej värda en refrain. Ännu lefver i fransmannens minne ock preussarnes besök, fördömdt och fördömligt. Huru liflig denna bittra känsla mot Preussen är, kan man finna af den våldsamhet, hvarmed alla franska tidningar utan afseende på parti och firg kasta sig fram mot Preussen, då den franska allmänheten vädrar någon ny intrig från dettas sida, och dylika intriger vädrar den nu oftare än någonsin, sedan den blodiga dagen vid Sadowa som, säge hvad man vill, satte Frankrikes egen säkerhet i fara och minskade dess politiska inflytelse. Bitterhoheten har öfvergått till hat, och det börjar bli mer och mer tydligt, att Frankrikes kejeare skall, om han vill hetsa krigets vilda koppel mot den bismarckska politiken, hafva den vida öfvervägande delen af franska folket på sin sida. Han har således här ott medel att stärka sin tron. Men spelet är högt, ty han måste segra, under det nederlag skulle innebära en ny dynastiförändring. Konsten är derför först den, att beröfva Preussen alla allierade eller åtminstone skaffa Frankrike bundsförvandter, som motväga de preussiska allierades betydelse; sedan att finna någon krigsanledning, som ej samlar hela Tyskland kring Preussen, utan låter dettas politik framträda såsom afskiljdt preussisk, för hvilken berlinerkabinettet bör ensamt kläda skott. En sådan anledning har Frankrike i Preussens ogiltiga beteende i hänsyn till Nordslesvig; men den saken allena kan ej tillräckligt värma frangmännen och anses i Tuilerierna icke heller nog inspirerande. I den belgiska frågan deremot har man en sak, som