ken. Isan hade ej kunnat återgifva hvarken den vissnade, blyfärgade hyn, eller den oroliga blinkningen med ögonlocken, eller färgen på de tunna, öfver korta och hvassa tänder sammanknipta läpparne. Man kunde ej gerna bedraga sig på detta utseende. Att se honom var att upyskatta honom efter förtjenst. Sedan han besvarat de förberedande frågorna, förklarat att han var tretio år gammal och född i Paris, intog han en förmäten hållning. Men innan herr Segmuller öfvergick till det egentliga förhöret, ville han försöka att något rubba denna säkerhet. Han erinrade sålunda Polyte allvarligt om hans ställning och lät honom förstå, att det mycket berodde på hans svar och uppförande under förhöret, huruvida någon förmildring i domen sknlle kunna ske i det brottmål hvari han fann sig invecklad. Polyte lyssnade med likgiltig och något ironisk min. I verkligheten brydde han sig ofantligt litet om denna hotelse. Han hade frågat sig för och trodde sig säker på sin sak. Man hade sagt honom, att han ej kunde bli dömd till mer än sex månaders fängelse. Hvad gjorde honom en månad mer eller mindre! Domaren, som läste denna känsla i hans blick, gjorde inga vidare försök i den riktningen. — Rättvisan, sade han, väntar några underrättelser af er angående några kunder i er mors värdshus. — Der funnos många kunder, herre, svarade Polyte i släpande ton. — Känner ni en vid namn Gustave?