ej mindre än fem gånger på sin vaktmästare, och fem gånger ställde han samma fråga till honom: — Är ni säker på att herr Lecoq, agenten vid säkerhetspolisen, ej infunnit sig här?... Gör er underrättad derom ... Det är omöjligt, att han ej skickat någon till mig; han bör ha skrifvit mig till. Ivarje gång svarade vaktmästaren: — Ingen har kommit; något bref finns ej. Domaren blef allvarsamt ond. — Huru förklara detta? mumlade han; jag står som på glödande kol och dender polisagenten är nog oförskämd att låta vänta på sig... Hvar kan han vara?... Siutligen befallde han vaktmästaren gå och söka efter Lecoq på värdshusen i grannskapet samt, om han anträffades, ögonblickligen föra honom med sig. Sedan vaktmästaren gått tycktes herr Segmuller återfå sitt vanliga lugn: — Vi förlora på detta sätt en dyrbar tid, sade han till Goguet; det är derföre bäst att börja förhöret med enkan Chupins son. Gå och tillsäg att man för honom till mig; Lecoq bör ha förberedt fängelsedirektören .. En fjerdedels timma senare inträdde Folyte i instruktionsdomurens kabinett. Det var från hufvud till fötter den man, på hvars fotograflporträtt den stackars Toinon kastat så passionerade blickar. Men porträttet var smickradt. Fotografen hade ej kunnat återgifva det arglistiga uttrycket i detta skurkansigte, det oförskämda småleendet, den skygga, vilda blic