hvarpå bonden vrakes, 101 att la en Uy årrecudätor villig att för den sorbattrade lägenhetener lägga något högre orrende. Taslan är onekligen gripande, men har ett fel: det att vara falsk. Vi tänka oss ett motstycke, (hvartill motivet olyckligtvis är att finna å samtliga de egendomar, der stridigheter nu egt ram): Arrendatorn fullgör ej sina dagsverken, bortför från lagenheten såväl gödsel som foder m. m. d., men eger dock rätt att å egendomen en längre eller kortare tid qvarsitta. Egaren blifver bärigenom ej endast beröfvad inkomsten af amn jord, utan, hvad värre är, kan ej förbindra det bans egendom blifver af arrendatorn för en lång tid förstörd. En motsvarande bestämmelse ingår och måste sålunda ingå i alla arrendekontrakter, och en jordegare, hvilken ingalunda eger rätt att efter eget godtfinnande vräka, inser väl sin egen fördel att halva en välbergad arrendeinnehafvare, hvilken senare dessutom i sitt kontrakt på vissa år, vanl. 10, eger ett kraftigt, lagligt stöd mot hvarje godtyckligt iogrepp från egarens sida. Under nu rådande tvist har emellertid noggrannt visat sig, huru litet denna punkt i kontrakten i sjelfva verket förmår skydda egendomsegaren mot namnda förluster (en gammal regel säger Ju ock: kontraktet binder herreman, men ej bonden!). Sedan bönderna flerstädes redan under sörra våren och försommaren nekat uppfylla ingångna förpligtelser, har dock först under senaste tiden någon vräkningsdom i Skåne hunnit gå i verkställighet, trots att ifrågavarande punkt, stadgande skylaighet för innehafvaren att vid kontraktsbrott lägenheten genast frånträda, återfinnes i samtligas kontrakter. Innan egaren förmådde sig att på laglig väg åtala bönderna, åtgick någon månad, under hvilken man sökte genom föreställning och med godo återföra de vilseförda till besinning — naturligtvis utan resultat! Då tvangs man beifra förhållandet hos Landshöfdingeembetet, hvilket i sin ordning remitterade frågan till bönderna, som då samtlige algåfvo ungefärligen samma svar: ett nekande till såväl sina bevittnade namn å kontrakten, som ock att de voro arrendatorer. Nu måste saken såsom tvistefråga drugas under Häradsrätten; här möta ej svarandena de första gångerna, men dömas dock slutligen till vräkning, hvaröfver de då hos högre rätt anföra klagomål. Efter många trakasserier verkställes emellertid vräkningsdomen, — men hvad får jordegaren såsom ersättning för ej fullgjorda dagsverkon och körslor, för ej levererad säd och penningar, för ett förstördt torp? Iatet, ty nu för tiden vet den bonde, som i början af tvisten med hån afelagit hvarje medlingeförsök och sedan genom sitt oförskämda uppförande omöjliggör hvarje försoning (andra vräkas ej 1), att genom falska auktioner, loSörckop o. d. hålla sig skadeslos, — ty så långt har acjvilisationen nedträng: bland folket. Häremot kan måhända folkundervisningen verka, om man dermed vet att höja den religiösa känslan, väcka rättsmedvetandet och fosterlandskärleken, låtande dock bonden forblilva bonde med aktning för sitt yrke och utan åtrå att utbyta sin vadmalströja mot halfherrns fina klädesrock. Man bar velat tyda de i verkställighet satta vräkningsdomarne såsom ett bevis på hårdhet hos jordegaren; men kan man väl undra på. att en egare ej vill assta inkomsten af sin jord och till slut tröttnar vid det bemötande, alla hans försoningsförsök får rona? Om mun för öfrigt besinnar, att här ej är fråga om något tiotal tredskande bönder, utan om flera hundrade, att t. ex. ensamt administratorn för de Piperska godsen har som kärande part anhänggjorda 120 dylika mål, att under Krageholm finnes 76 bönder och torpare o. s. V., så måste erkännas, att det proportionsvis ytterst ringa antal vräkningsdomar, hvilka blifva satta i verkställighet, tvärtom är ett vackert bevis för de skånska egendomsegarnes benägenhet att förlåta och glömma. Vi sörundra oss ej, att i en tid, då man så gerna kryddar sitt tal med någon fras om siihet och jemlikhet, om förtryck och öfversitteri, man äfven låter osvanskrifna ämne tjena som anledning till dylika utgjutelser, och tar sig frihet nedsvärta enskilda personer. Vi tro emellertid ej, att skånska bondens ställning, jemförd med han jemlikars i öfriga landet, silver anledning till något beklagande; den, som haft tillfälle anställa denna jemförelse, kan sannerligen ej påstå, det ceras ställning är sämre i Skåne än annorstädes, utan snarare måste göra ett motsatt erkännande. Det bemötande, bonden röner å t. ex. Marsvinsholm, Stora Herrestad, Krageholm, Ruuthsbo m. fl. st., torde lemna ett talande bevis på detta vårt påstående, ehuru äfven å dessa ställen bönderna vägrat fullgöra sina förpligtolser. En del af pressen har med anledning af de skånska tvisterna, med lörbittring anfallit grefve Arvid Posse. Vi äro öfvertygade, att om dessa tidningar tilläte, det man finge skåda bakom kulisserna, skulle man finna, att angreppen mindre gällde sak an person, mindre vore riktade mot administratorn för de Piperska fideikommissen, än fastmer mot aristokraten, den tänkte chefen för landtmannapartiet och den ifrige motståndaren till representationsreformen. Skada dock att ej kunna skilja mellan detta och detta. mellan politikern och affärsmannen. Grefve Posse är ock i tillfälle att emot dylika angrepp kunna framdraga det bästa motbevis trån sitt eget gods Charlottenlund, der intet missnöje, intet tecken till oro bland bönderna blifvit försporde, trots att detta varit fallet å Charlottenlunds samtliga granngårdar, och trots tit. Tullbergs alla försök. Man behöfver sålunda ej söka orsaken till de rådande sorgliga tvisterna i varv sig hofveriet, som ej existerar, eller i bondens förmonta förtryck eller den inom hela landet brukliga arbetsskyldigheten, utan endast i en uppviglares lockelser och falska förespeglingar, häruti kraftigt understödd af en usel skandalpress. Det förefaller eget, hur en man som denne Tullberg kunnat så förvilla en stor hop annars förståndigt folk, och onekligen föreligger här en af dessa Åsysiologiska gåtor, hvilka tyckas svåra att besvara, ehuru då man känner gången af hans agitationer, hang framgång blifver mindre osorklarlig. Vi ha ej förmånen att såsom hr Rosenberg vara personligen bekant med hr Tullberg, men man har upplyst oss, det han ingalunda är något geni, och egentligen lär det väl vara hans fästeqvinna Mätta Månsdotter, född å Kragebolm, som i största grad bidragit till nu ifrågavarande förvillelser. Hon kände sina offer och visste väl hvad strängar, som behöfde anslås, för att fortast nå sitt mål. De ockrade på en hos skånska bonden gängse tradition, att en del af de skånska frälsegodsen blifvit i äldre tider kronan beröfvad; ett förhållande, som Tullberg nu sade sig kunna bevisa med tillhjelp af en i Köpenhamn funnen jordebok, den Tullbergska jordeboken, hvilken sedan gifvit honom ganska riklig inkomst. Med dessa sörespeglingar lyckades han att hos bönderna få den tron stadfåstad, det han, en ny belriare, egde medel och bevis för att få den jord, de innehade i arrende, erkänd vara af krononatur, och bönderna sålunda ega rättighet att skattköpa densamma. Hade frågan nu stannat vid en ansökan härom, eller blifvit föremål för en process om eganderätten, vore 2 ——— AA Nr mA MA AA 0